Nästa steg

Steg 4 – Petskanning 

 Så var det dags för 4:e steget i fasen lungcancer. Den första röntgen gav vid handen att det var något i lungan. Steg 2 var att kolla med skiktröntgen- det fastslog en tumör i höger lunga och förstorad lymfa. Steg 3 blev att ta en biopsi på tumören och lymfan för att nu slutligen genomgå en PET-skanning.

 

Tog bilen till USÖ i morse. Jag fick gå ner en trappa från vanliga röntgen. Väl där satte man en infart och efter dryga 30 min gav man mej min radioaktiva lösning. Efter ett tag var det dags att gå till ”pet-skannings” utrustningen. 

Bara att ligga helt stilla. Fast man försökte tänka på något roligt kom man hela tiden tillbaka till – undrar hur lång tid det är kvar! Man har inget tidsbegrepp när man ligger i maskinen. Efter att den snurrat över mej några gånger tog den en långsam runda och sedan var det klart. Bara att åka hem. 

Fast jag skall undvika barn under 3 år i nära resten av dagen och alla andra under ett par timmar. 

 Så nu sitter jag här och glor på TV i gästrummet. Hoppas nu läkarna kommer fram till en bra behandling efter alla prover. Kanske får jag svar denna eller nästa vecka. 

 Ha det bra å sköt om er!

Lung biopsi

"Livet är till 10 % vad som händer oss och 90 % hur vi reagerar på det.

 

I onsdags gjorde jag en biopsi på en tumör i min lunga. Dagen kunde börjat bättre.

 

Först kom jag för tidigt så det var inte öppet på USÖ lungklinik.

Sedan hade sköterskan svårt att sätta in en infart så efter 2 försök kom en annan sköterska och fick dit den i höger arm.

Sedan meddelade de att läkaren som skulle genomföra biopsin var sjuk.

Som tur var kunde en annan komma men det skulle ta lite tid innan han kom.

1 ½ timma efter att jag kom in var det dags att gå till ”operationsrummet”.

Först fick jag skölja munnen med smärtstillande- blev som hos Tandläkaren. ’Nu var det dags att få smärtstillande i svalget, 3ggr och den sista gjorde mej kräkfärdig men de var ju tvungna gå ner långt i svalget med medlet.

Sedan kom det avslappnande medlet intravenöst. När jag fått det brydde jag mej inte så mycket om vad som hände.

De talade hela tiden om vad som skulle ske.

Tyvärr så började bedövningen släppa det sista så jag hostade rejält, fast jag försökte låta bli, när det skulle ta sista provet.

Väl klart med proven kom jag tillbaka till min säng och slumrade till i ca en timma. Sedan fick jag äntlige kaffe och en smörgås. Jag hade ju varit fastande sedan dagen innan kl 20.

Väl hemma så var jag väldigt slö hela kvällen men vaknade pigg dagen efter.

Sköterskorna – stort tack till dem. Hela tiden vänliga och hjälpsamma. Heder till dem!!

 

På igen

 2026-04-08

Ny cancer

Så kom dagen då man fick straffet för nära 40 års rökning. En fläck på lungan. Misstänkt primär lungcancer med en misstänkt påverkad lymfa.

Än vet jag inte riktigt vad som skall hända och hur spridd lungcancern är. 

Idag blir det en biopsi på tumören i lungan och nästa vecka en petskanning. Sitter i väntrummet.

Sedan kommer sanningen. 

Det har varit svårt att berätta för min familj, mina syskon, Jans mamma, syster och svåger och mina vänner. Jag har ju redan en gång tidigare behövt säga att jag har cancer. 

Min mamma och en av våra vänner har dött i lungcancer så det är ett skrämmande ord.

Nu blev det ingen resa till Barcelona i maj så vi åker till helgen till Stockholm och roar oss. Man får göra det bästa av det som sker.

Så var biopsin tagen. Gick hyfsat. Höll på att kräkas när man skulle bedöva svalget. Fick lugnande så resten gick bra fram till slutet. Då började jag hosta.

Har vilat en timma. Äntligen något att äta. Om en stund får jag ta tåget hem.

Ha det!

Aldrig ge upp

Find a place inside where there's joy, and the joy will burn out the pain. 

Joseph Campbell


Det var ett tag sedan jag skrev sist. Jag har varit på kontroll, allt var bra.
Kändes skönt.Jag var tillbaka till plastikkirurgen i oktober och vi beslöt
att göra ett försök till.

Den 27 mars opererades jag igen. Denna gången tog man fett från midja
och höger bröst. Det innebär att man måste fixa höger bröst lite med dvs
minska skinnet som blir för stort när man tagit bort fett från det.
103 ml fick man ihop. Det är rätt mycket. Vänster bröst har fyllts ut bra
och man kan se bröstvårtan för första gången på 6 år!

Jag har inte lika ont i midjan om jag bara ínte försöker resa mej på "fel"
sätt. Däremot slog jag i det opererade bröstet så det är rätt ömt även när
jag vilar. Jag drog undan armen snabbt då jag blev skrämd och lyckades
 slå mej själv på bröstet. Klumpigt.
Väntar på tid för att få ta bort stygnen. Börjar undra om de glömt mej.
Det är 10 dagar jag opererades sedan imorgon!

Det har alltså tagit 5 operationer att komma så här långt. Nej det är inte av
någon form skönhetsoperation. I början så satt ingen BH bra utan den
flyttade sej över det vänstra bröstet så BH:n satt helt på sned och det gjorde
ont, riktigt ont. Nu det sista så opererades jag för att när det högra är så
mycket större har det en tendens att glida ur BH:n då det inte finns tillräckligt
som håller emot. Penibelt när man upptäcker att det högra är på väg ur !

Som vanligt fick jag gott om smärtstillande, mer än vad som behövs.
Apoteket kommer att få tillbaka Oxycodonet oanvänt. Det har räckt med
enstaka 500mg paracetamol.

Ändå har jag det bra. Jag har vänner och släktingar som har det värre.
Min resa nu är utan cancer, deras är 2:a resan med cancer.

En av dem har just påbörjat  en tung resa. Hon gjorde en svår resa för
30 år sedan ungefär och denna resan är inte lättare. Hennes humör är
makalöst. Att hon orkar vara glad och förtröstansfull mitt i all smärta.

Min släkting fick för några veckor sedan veta att hans lymfon kanske
är på väg tillbaka. Vi väntar på att få veta vilken resa han behöver göra.

Jag håller tummarna för er!

Grabben skall snart göra sin kroppsröntgen. Det har nu gått 5 år sedan
han fick sin cancer och opererades. Sedan dess har alla prover varit bra.
Så nu kanske hans resa är klar. Vi får höra när han träffar onkologen
nästa gång.

Vi går mot ljusare tider så låt hoppet spira!

Ha det

Eva

Den årliga besiktningen- år 6

Life is 10% what happens to you and 90% how you react to it.

Charles R. Swindoll

 

Så var det dags igen. På senvåren gjorde jag mammografin- allt OK, och i förra veckan tog jag lite blodprover.

Denna veckan var det dags för läkarbesöket.

Proverna visade att allt var bra. Hade förhöjt värde som visar en mindre inflammation. Jotack, det kan jag säga själv utan prover. Har värk i fingerlederna och det gör ont att lyfta och greppa samtidigt. Det kan vara utlöst av cellgifterna men också något jag har anlag för. Läkaren sa att än var det ingen ide att söka reumatologen när inflammationsvärdena inte är högre.

Nu är det bara 3 år kvar av de särskilda kontrollerna. Sedan utvärderar man kanske mitt underlag i någon rapport. Vi var ju inte tillräckligt många som vågade avstå från herceptinet. Jag fick det 3ggr medan man normalt tar det 18ggr. Ingen rolig medicin. Gjorde förbannat ont i kroppen efter att man fått det. Hoppas att vi som vågade delta i försöket ändå bidrar med något fast vi var så få att försöket stoppades.

 

När det gäller rekonstruktionen av bröstet så tror jag det räcker nu. Det finns en sak kvar att göra- flytta en av musklerna i ryggen och huden fram för att bygga upp ett nytt bröst men det innebär att jag inte kan ”typ staka” något vidare mer så jag tror jag struntar i det. Efter sista operationen fungerar det bättre med att bära BH även om det finns lite kvar at önska.

Sonen har nu bara ett år kvar av sina kontroller. Nu flyttar han långt bort igen vilket kanske kommer att orsaka en del handläggningsproblem mellan USÖ och Luleå men denna gången är han fortfarande skriven i Hallsberg så det blir USÖ som får betala.

Ju äldre vi blir desto fler drabbas av cancer och desto fler känner vi som drabbas. Jag skulle önska att det inte var så. Både min vän och en av mina kusiner tillhör de drabbade och båda börjar nu sin resa. Det bästa rådet jag kan ge är att våga prata om sin sjukdom. Då blir man inte sjukdomen utan den blir en form av ryggsäck man bär med sej ett tag och sedan kan lyfta av. Mentalt behöver man få vara sitt vanliga jag fast man är sjuk. Inte är man vattenkoppor när man fått det utan det är något som man inte fyller sina tankar med. Det är klart att det är skillnad mellan vanliga sjukdomar och cancer men det är  viktigt att inte tappa bort sej själv och våga leva varje dag.

Jag tänker på er och finns här om ni behöver hjälp eller bara prata!

 

Ha det

Eva

As times goes by

Time is free, but it's priceless.You can't own it, but you can use it. You can't keep it, but you can spend it. Once you've lost it you can never get it back.

Harvey Mackay

Summering

Det har gått en tid sedan den sista operationen. Återbesöket hos
plastkirurgen gick bra.  Allt har läkt som det ska
men någon mer operation där man tar fett från magen går inte.
Jag har inget fett kvar. Det innebär inte att jag är smal om midjan,
 ånej, för fettet sitter under magmusklerna dvs vid tarmarna.
Det är ett annat slags fett och går inte att flytta. 

Om jag vill rätta till bröstet mer måste det till en större operation
som innebär att  muskeln i ryggen, som gör att man kan
tex staka sej fram när man åker skidor, den flyttar man och
bygger upp ett nytt bröst av. Det är en väldigt stor operation
och jag är inte säker på att jag vill bli av med den muskeln.
Eventuellt är det lättare att minska det andra för att en BH
ska sitta  rätt och inte glida iväg. 

Bröstvårtan sitter fortfarande
"intryckt" mycket till vänster. Det är inget bröst som vinner någon
skönhetstävling men det är inte det viktiga heller.
Jag kan kontakta plastkirurgen när jag bestämt mej.
Just nu har jag inte bråttom.

Härom veckan var jag på mammografi så nu är det bara att
vänta på svaret. Den här gången blev det inte en massa omtag
med ny röntgen eller biopsier tagna vilket vare skönt och känns lite betryggande.

Tiden går. Det är 6 år sedan till sommaren. Då vid mammografin.
Operation i juli, cellgifter för första gången i slutet av augusti, sista
omgången i december och till sist strålningen i januari-februari 2013.
Man upptäckte min mammas lungcancer samtidigt, som visade sej spridit sej.
2014 var ett år av nytt cancerkaos och sonens resa började. Nu är det 4 år
sedan och allt är som det ska vara. 

Tiden går och livet fortsätter.
Även om livet ibland känns som det gör ett uppehåll, så fortsätter det
alltid. Min familj hade tur till del och alla utom min mor fortsatte sitt liv.
Man kanske blir lite sargad, fysiskt eller psykiskt men livet går vidare.
För en del innebär svårare sjukdomar att man förändrar sitt liv helt.
Men för de flesta fortsätter det som tidigare eller gör små förändringar.
Oavsett vad man gör går tiden.

Som man säger:
Livet är som en tom påse om man inte fyller det med något. 
Fyll det bara inte med nötter ;-)
 

Sköt om er därute. Njut av livet. 

Bodybuilder ;-)

”Framtiden intresserar mig – jag ska leva resten av mitt liv i den” 

– Mark Twain


Igår var jag åter på plastkirurgin för att bygga upp bröstet. Det saknas fortfarande
en del på på vänster sida av det.
Natten innan sover man dåligt. Hela kroppen är frissig av tvättmedlet och det är
lite svårt att koppla av fast jag gjort operationen flera gånger förut. 
Upp tidigt (05.46) för att tvätta sej 2ggr igen, i rena kläder och åka iväg.
Blir trevligt mottagen, får en säng 

och efter 45 min är det dags för att åka iväg till operationslokalen. 
Efter att man kontrollerat att jag är jag börjar man sätta  elektroder på axlar och revben,
infarter för dropp, får lite antibiotika direkt, en mössa för håret och sedan dags att andas 
i masken. 
Att doften av sömnmedel kan vara så otäckt. Som gammal gummi. Sitter i smakminnet länge.

Strax efter 10 väcks jag på uppvaket. Som vanligt vill maskinerna att jag andas djupare. 
Denna gången lyckas jag hålla mej hyfsat vaken. Närmare 11.30 får jag åka upp till 
avdelningen igen. Somnar om gång på gång men mår hyfsat.

Får lite smörgås och yoghurt vid 14.30. Hoppas få behålla maten (inte så vanligt)
så jag kan få åka hem. När läkaren väl kommer vid 16.20 säger han att fint att jag kommit till ro, 
fått äta och kan vila inför natten. Ska jag bli kvar frågar jag, jag vill hem! Som tur är
måste jag inte vara kvar utan får äntligen åka hem men får komma tillbaka om jag 
inte mår bra eller inte orkar. Klart jag orkar. Läkaren frågar om jag vill ha lite oxycodon
men icke. De är för starka, jag reder mej med alvedon för det mesta och jag har kvar 
smärtstillande från förra året- Tramadol stada. De är lite svagare än de andra men räcker
mer än väl.

Skönt att komma hem. Får ta en tablett så det inte gör ont. Konstigt att det ska göra 
så ont att ta ut lite fett från magen. I bröstet där man fyllt på gör det inte lika ont. 
Fettsugning är inget jag skulle göra för att bli smalare om midjan. Det kommer att ta 
minst 1 månad innan det går att jogga! Bäst vara lite försiktigare denna gången. Kanske
var jag för snabb förra gången och därför drabbades av fettnekrosen i bröstet
Nu är jag sjukskriven i 3 veckor men om jag känner mej bra kan jag gå tillbaka tidigare
men inget springande, lyftande eller något som innebär att jag anstränger buk och bröst.

Nåväl, väl inpacketerad är jag men det värsta är väl att badsäsongen tog slut. 
Får inte bada än på ett tag!!

Vaknar flera gånger under natten. Ryggen tycker inte om att jag legat på operationsbordet.
Så vid kl 5 går jag upp och tar en tablett. Tar ett tag innan det blir bättre. Vaknar vid 8.
Ryggen känns fortfarande mer än operationssåren. Bäst att passa sej så det inte blir värre.
Om en vecka skall stygnen bort. Ska bli spännande.

Lite värre att röra sej idag. Blir lite snigelgång och undviker böjningar i magtrakten. 
Tur det finns böcker att läsa och filmer man inte sett än :-).

Dottern med sonson kom på besök på förmiddagen så dagen har gått fort.
nu ska jag lägga mej en stund. Ikväll blir det en skön dusch innan sänggående.

Ha det!

Eva

5 års kontroll

As time goes by....

Igår var jag hos min läkare på onkologen. Jag visste redan att mammografin
var utan anmärkning så jag var inte nervös. Han gjorde lite kontroller av
brösten, armhålorna och lyssnade på hjärta och lungor. Provsvaren från
blodproverna var alla bra. Så jag blev godkänd och skall se honom om ett år igen.

Jag har aldrig fått något "nu är du frisk", någon friskförklaring utom efter
operationen när det var dags att få svaret på vad det var som fanns i bröstet:
Du hade en tumör, bröstcancer, inte hormoniell, den är nu bortopererad
och vi fann inget i lymfan men .... där kom det jag inte visste fanns ens.
HER2, låter  inte allvarligt men det var inte att leka med. Innebär att min
cancer  växer fort pga ett  protein. Var 5:e bröstcancerfall har detta protein.

Jag ställde upp på ett försök som innebär att man får Herceptin bara 3 ggr
istället för en 18ggr behandling (1st var 3:e vecka). Därför kommer jag att
följas upp i 9 år istället för vanliga 5 år.

Min son var hos sin läkare på sitt 3 års kontroll. Han mår bra och
värdena är som de ska vara. Så vi har lämnat vår sjukdom ytterligare
1 år till bakom oss!

Det blir ytterligare en plastikoperation av bröstet. Var hos läkaren
innan sommaren och han tyckte vi skulle göra ett försök till.
Så nu väntar jag på kallelse till operation. Jag vill inte gärna
göra den stora operationen som innebär att man flyttar en muskel
från ryggen. Låter inte roligt och det finns alltid en risk att det finns
för lite blodådror i bröstet, då det varit strålat, och den flyttade muskeln
med hud riskerar att få för lite blodflödet.

Men just nu funderar jag inte på det utan njuter av att min son och
jag ser framåt med tillförsikt.

Min son och jag

Ha det

Eva

Årlig besiktning

In three words I can sum up everything I've learned about life: it goes on.

 Robert Frost

I maj var jag åter på ett besök hos plastikkirurgen. Min ordinarie läkare
var tillbaka efter lite föräldraledighet. Vi gör nog ett försök till med
att bygga upp bröstet.
Fettnekrosen tycks ha avstannat och inte gjort någon större skada.
Så nu får jag nog vänta tills hösten. Skulle inte bli glad över ev
operation innan, man får ju inte bada på flera veckor och vem
vill inte bada på sommaren!


Både Niklas och jag har varit på våra årliga kontroller. Niklas fick
åka till Karlskoga för sin röntgen. Jag var på USÖ som vanligt.
För Niklas är det nu drygt 3 år sedan han opererades och för mej
snart 5 år sedan. Tiden rinner på.
Något svar på våra prover har vi inte fått än och vi hoppas de är OK
denna gången med.


Konstigt att man inte går och oroar sej. Jag hade nog trott innan denna
karusellen började att  man skulle bli helt galet orolig. Men icke.
Man kan ändå inte göra så mycket åt det hela och det vore synd
om man slösade bort livet med att oroa sej.


Så njut av dagen alla ni därute!

Ha en riktigt skön sommar

Eva

2 steg framåt, ett bakåt

“In three words I can sum up everything I've learned about life: it goes on.”

Robert Frost


Livet går sin krokiga gång. Sommaren går mot sitt slut. För vår familj har det inneburit slutet på ett liv, starten på ett nytt och vidare hopp för två liv.


Min mor dog strax innan midsommar efter att ha kämpat mot sin lungcancer i 4 år. Hon fick äntligen vila. De sista månaderna var jobbiga för henne.


 Min dotter skall ha barn till jul och jag är glad vi fick berätta det för mamma.


Sonen har varit på sin kontroll efter sin cancer och allt är bra. Han behöver nu inte gå så ofta och lämna blod och röntgen kommer ske mer sällan. En lättnad för honom då 85% av återfallen sker inom de två första åren. Den tiden är nu passerad. Testikelcancer följs upp i 5-10 år.


Jag har också gjort min årliga kontroll och allt var bra. Nu har jag passerat 4 år sedan starten och har 5 år kvar av kontroller. Till jul är jag halvvägs! Sedan skall jag in till plastikkirurgen och titta om det går att reparera bröstet mer. Fettvävnadsdöden  bröstet gör det inte bättre och allt bukfett är slut. Man kan ju tyvärr inte ta det som är på insidan- så jag är lika tjock som vanligt :-)




Cancer blir allt vanligare. Man finner det hos såväl unga som gamla. Vänner , arbetskamrater drabbas av allt från  strupcancer, matstrupscancer, tjocktarmscancer, prostatacancer till gallvägscancer.
Två av mina vänners fäder har diagnostiserats med cancer. De lär inte botas men förhoppningen är att de skall ha ett bra liv och som inte förkortas allt för mycket.
Arbetskamrater drabbas.  En befinner sej på trygga sidan, en är på väg dit och en kämpar akut.
.
En del botas, andra kan leva med sin cancer och några förlorar mot sjukdomen.


Spelar ingen roll hur gammal man är eller vilken sorts cancer man fått- cancer är skit ialla fall!

Ha det

Eva

En dag i taget

Don't let fear rule your life. Live one day at a time, and never be afraid.

Tammy Faye Bakker

Mamma dog härom veckan till följd av sin spridda lungcancer. Att få diagnosen

cancer skrämmer både den som fått cancer och de närmaste, såväl släkt,

vänner som arbetskamrater. Sedan är det ingen tröst att man kanske var

gammal. Det är mer en fråga om att ha något att leva för. Det hade mamma

ända fram till den sista månaden och hon levde i 4 år med cancer.

Mamma blev en i statistiken över dem som dött av sin cancer. Man glömmer i

en sådan stund att många överlever och blir friska trots sin cancerdiagnos.

Sonen har fått nyss svar på sina undersökningar- vare sej blodprov och

röntgen visade på någon testikelcancer. Det gångna året har han kontrollerat blodet

varannan månad och röntgats 2ggr per år. Nu i fortsättningen kommer han

inte behöva gå på kontroller så ofta. Om jag minns rätt så är det blodprov

en gång i kvartalet och röntgen en gång om året.

2 år drygt har gått sedan han fick sitt cancerbesked och opererades och

han går nu in i sitt 3:e år.

De två första åren är risken som störst för återfall.

Jag hittade en knöl för dryga månaden sedan i det opererade bröstet

och fick tid på mammografin.

Man fick komplettera undersökningen med ultraljud och svaret var i och för

sej positivt. Det var ingen cancerknöl utan knölen var fettvävsnekros.

Fick slå upp detta svar och det innebär att fettet i bröstet ”dör”.

Inget att göra något åt bara hoppas det bara inte ökar.

Vid ett tidigare tillfälle kände jag en knöl stor som ett ägg och ansvarig

läkare vid mammografin och ultraljud sa att jag hade cystor i höger bröst.

De är ofarliga och kan bildas när man kommer i klimakteriet när bröstens körtlar och bindväv omvandlas till fett. Oftast är de små men de försvinner av sej självt.

Var på plastikkirurgen häromdagen för kontroll efter operationen.

Det märks inte så stor skillnad denna gången men lite dock. Jag skall tillbaka

till hösten och ev opereras om. Får se hut det går med fettvävsnekrosen också.

 Det börjar bli ont om bukfett så vi får se var man kan ta ifrån nästa gång.

Jag föreslog att de skulle ta dubbelhakan eftersom man inte kan komma åt

bukfettet som sitter innanför bukhinnan J

4 år har gått sedan jag fick mitt cancerbesked och jag går nu in i mitt 5:e år.

Jag tänker på vänner som jag vet haft cancer eller som nu slåss mot sin cancer.

Sonen är med i ung cancer och finns som kontaktperson om någon ung behöver prata.

Jag finns här om någon behöver prata- bara hör av er.

Ha det!

Eva

Farväl mamma

Every mother is like Moses. She does not enter the promised land. She prepares a world she will not see. Pope Paul VI

Jag har tidigare berättat om oss, mamma, min son och mej själv och 

våra cancer resor.

Mammas resa är över nu.

Det är 4 år sedan man upptäckte mammas lungcancer, ungefär 

samtidigt som min bröstcancer. Eftersom hon hade KOL hade man

 lite extra kontroll på henne.

Tumören i vänster lunga fick man bukt med men det dök upp en 

även i höger efter nästan 3 år. Ny omgång cellgifter och i början av 

detta året började håret äntligen växa ut. 

Tyvärr var cancern starkare och spred sej till hjärnan. 

Man upptäckte det när mamma började tappa orden.

Hon blev hemskt irriterad över att inte finna orden.

Man bestämde att hon skulle strålas i Borås och så skedde med gott resultat.

Tyvärr hade mamma drabbats av kotkompression pga att skelettet var urkalkat 

och hon lades in på sjukhus med kraftiga smärtor.

Hon kom hem utan ork. För hem skulle hon och klara sej själv. 

Sådan var vår mamma. Stark med en otrolig vilja och nära till skratt. 

För 3 veckor sedan pratade mamma och min syster. 

En stark och envis människa vill klara sej själv, ha ett värdigt liv 

och när hon inte kan göra det falnar viljan att leva.  Min syster ringde 
ambulansen och mamma lades in på sjukhus för sista gången.

Mamma var bestämd, hon ville inte ha det så här. Konstanta smärtor

och bara ligga i en säng.

Strax efter 11 på kvällen den 16 juni somnade vår mamma in. 
Äntligen fick hon vila och ro.

Älskade mamma, du fattas oss

Eva, Johnny och Ann

Den osynliga fienden

Mitt ibland oss, smygande, osynlig angripare. Den hinner ibland infiltrera

oss så långt att det är försent att förgöra han.

Våra närmaste vänners fäder hamnade på sjukhus samma dag. Nu går de den

svåra stigen där man plötsligt förstår hur nära döden kan vara.

Man är aldrig förberedd. Inte vare sej som drabbad eller närstående.

Det är inget man rycker på axlarna åt och alla möter vi svårigheter olika.

En del planerar sin död, andra sin framtid en del ser bara här och nu.

En del håller sin förtvivlan, sin gråt inombords, andra släpper ut den.

Jag önskar jag hade en lösning på ett tröstande ord som kunde

ta bort förtvivlan, ilska och gråt men det har jag inte.

Jag kan bara vara här och lyssna om någon behöver prata,

vara här och krama om någon behöver en kram

bara vara här om någon behöver det.

Man kan leva länge med spridd cancer. Hur länge är väldigt olika.

Min mamma fick diagnosen lungcancer för 4 år sedan. Den är nu spridd

bla annat till hjärnan så hon har strålats.

Jag tror inte hon tänker att hon är ändå gammal nog att dö.

Det finns en levnadsglad kvinna därinne.

Vill hon leva i 10 år till? Så hon blir 95?

Det finns ingen ålder där det är dags att dö!

För mej är varje dag hon kan må bra en bra dag att lägga till hennes ålder.

Mamma har ialla fall tänkt att nu i sommar fira sin 85 års dag med en middag  

tillsammans med sin syster som fyller 90 år.

Jag tror de får en rent underbar middag med god mat och dryck,

pratande många minnen som lockar till skratt.



Ha en bra dag!

Eva

Ibland skiner solen lite

All of us have ways in which we mask and cover our pain.

 Iyanla Vanzant

Min syster besökte mamma och förstod att nu går det inte längre.
Mamma hade så ont att inte ens syrran kunde få henne ner för trapporna
 och in i någon bil. Så i morse åkte mamma ambulans till Skövde.

Röntgen av mammas rygg gjordes för ett tag sedan och nu har vi fått besked.
Den otäcka cancern finns inte i ryggen. Man känner sej lättad för att i nästa
ögonblick börja fundera på –hur i all världen skall hon få hjälp mot denna smärta.
Nu blir hon omhändertagen på sjukhuset och får kanske vila från smärtan lite
och få lite ork tillbaka.

Om jag förstod rätt är problemet i ryggraden och på något sätt skaver kota mot kota.
Den smärtan måste vara kolossal.

Så mitt i all bedrövelsen finns det en lättnad över att det inte var cancern som
orsakade smärtan.

Vi får se det positiva, tumören i hjärnan är strålad, ena ögat är "lasrat" och  nu vet vi vad det var för fel på ryggen. Ett steg i taget.

Mamma vid förra sjukhus besöket!

Ha det

Eva

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Find a place inside where there's joy, and the joy will burn out the pain.

 Joseph Campbell



Min mor har lungcancer. Man upptäckte det ungefär samtidigt som
jag fick bröstcancer.
Det har nu gått snart 4 år och hennes cancer har spridit sej.
Först kom en tumör till i andra lungan. Sedan en dag tappade hon orden
och då fann man metastaser i hjärnan.


Dessa beslöt man att stråla så nu ligger hon på Borås sjukhus
och strålas 5gånger. Sedan får hon åka hem.


Så långt låter allt bra men det är långt ifrån sanningen.
Visst får vi ett trevligt bemötande från personalen men jag tycker att
besparingarna inom vården gått för långt. Det har blivit svårigheter
med koordinationen av olika insatser och med vad som gäller.


Så häromdagen surade jag till lite och skickade ett mail till
Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det löd:

Hej

Jag heter Eva Odenmark. Min mor, Brita Odenmark är patient hos er- lungcancer.

Det har varit mycket svårt att få koll på alla aktiviteter.

Ex

1) Mor åkte in akut då hon plötsligt började tappa ord. Man fann då att hon fått

metastas på hjärnan. Man hade röntgat henne och konstaterat detta.

Innan mamma åkte hem kontrollerade min syster med avdelningen om hon

behövde röntgen tiden som fanns någon vecka drygt senare- svaret var nej

och att avdelningen skulle se till att den avbokades.

2) Mor fick en kallelse (ändock) till röntgen och åkte in till sjukhuset .

Där visade det sej att tiden var tillbaka tagen och att man inte behövde

röntga henne då det gjorts när hon var inne akut (se pkt1). Sköterskan

på röntgen var och kontrollerade med läkaren medan vi väntade.

3) Mor fick mycket ont i ryggen och lades in akut. Efter ett par dagar

skulle mamma till Borås för en första träff inför strålningen. Jag ringde

 avdelningen för att kontrollera om allt var OK och hur hon skulle komma

till Borås samtidigt frågade jag lite ytterligare kring mors röntgen fick

beskedet att någon mer röntgen inte behövdes och att smärtan förmodligen

 kom från tumören i lungan..

4) Mamma skulle nu till Borås för strålning av hjärntumören.

Hon åkte in den 29/3 och idag 31/3  hämtade min syster posten

hos mamma. Där låg en kallelse-( att vara inne samma dag) till

röntgen av ryggen då man ville kontrollera om cancern spridit sej

till ryggen (se pkt 3). Någon röntgen av ryggen är alltså inte gjord!

Jag måste tyvärr säga att det inte tycks vara någon ordning på någonting!

Jag ber Er vara lite noggrannare i er hantering av patienter.

Varje dag som går blir en förlorad dag med mer smärta och mer spridning av cancern.

Eva Odenmark

Jag har fått svar från Diariet

"

Hej!

 

Jag vidarebefordrar ditt mail till Lungmedicin och diarieför det hos oss!

 

Med vänliga hälsningar

 

Diariet

 

Skaraborgs Sjukhus

"

Jag hoppas nu att man inte hanterar någon mer på liknande sätt.

Det som skett har skett och det kan vi inte ändra på men jag hoppas

att man tar kritiken på alvar och tittar igenom sina rutiner och ansvar

på sjukhuset.

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk- inte ens min syster eller jag

som är friska har lyckats få rätt svar när vi pratat med de olika avdelningarna.

Värst känns nästan den gången vi var med mor för att röntga och mottagnings-

sköterskan sade att det fanns ingen tid bokad trots att vi kom med en kallelse i handen. Sköterskan och vi gick bort  till enheten läkaren var. Sköterskan talade med

honom och kom tillbaka med svaret till oss att ingen röntgen behövdes

för det var redan gjort.

Eller som när jag ringde avdelningen och en sköterska tog fram hennes journal

och svarade att ingen röntgen behövdes. Ungefär en vecka senare kom kallelsen

per post.

Vad mer kan man göra? Jag vet inte hur mycket tid min syster lagt ned på

att ringa, tala med dem på sjukhuset för att försöka få klarhet i mammas
 behandlingar, men det är åtskillig.

Jag är glad att hon och min bror finns där som stöd för mamma.

Det är lite för många mil mellan dem och mej för att jag skall kunna

ställa upp lika mycket som de.

Avslutar med mammas ord

Man får se till det som är bra!

Eva

Livet från den ljusa sidan

Idag, en riktigt bra dag

Lite piggare var dag fast lite svårt att sova. Ryggen har bestämt

sej för att påminna mej om att jag är lat och bara sitter eller ligger.

Det tar ca en timma efter uppvaknande innan ryggen slutar göra ont.

Svårt att komma igång när man inte ens kan sträcka på sej.
Idag har jag gått 2700 steg på hela dagen! Jag vet, det är inte mycket
men för mej är det mycket.

Bröstet börjar mer och mer likna det andra bröstet men blir aldrig

lika som förr. Får se vad läkaren säger till hösten när man kan se hur

denna operationen gick. Trots allt är det lite löjligt hur det kan göra

så ont att fettsuga. Inget jag rekommenderar om det inte är nödvändigt.

Så dags för dagens pina. En st liten spruta att ta i låret. Inte roligt fast 

den är så liten. Nu bara 7 kvar!

Men idag ”finns” ingen smärta, idag är det en riktigt bra dag!

Min mor ringde nyss och berättade att hon nog bara kommer att köra laser-

delen för att ordna problemet med gula fläcken i ögat, men inte mer om

det inte lyckas då riskerna är stora att ögat skadas och just nu hon

vill satsa på annat.

För idag ringde de från lungkliniken och meddelade planen för hennes

behandling av metastaserna i hjärnan.

Hon skall ner till Borås för strålning. Som mor sa: de har inte gett

upp utan de tror att det finns något de kan göra och bara det är positivt!

Dessutom så slipper hon bli av med håret igen. 

Nu är håret kort, mjukt och tjockt och jag tror hon är glad att slippa peruken.

Så idag är det en riktigt bra dag!

Ha det!

Eva

Restaurering

3:e gången gillt

Igår storstädades sovrum och badrum för att inte tala om mej själv,
Descutan gör en ren men helt torr i huden. Även läpparna var torra.
Dock skönt att sedan ta på rena kläder, krypa ner i en ren säng.

Kl 05.45 ringde klockan och dags att åter igen skrubba sej med Descutan.
Sedan iväg till USÖ för att för 3:e gången flytta fett från magen till bröstet.
Läkarna ritade med tusch på bröst och mage så min rena kropp har nu sugit
åt sej tuschet. Grant värre, kommer att bli jobbigt att få bort då jag
inte får duscha på en vecka. Nu är det tvagning med tvättlapp som gäller.

Ca 08 in på operation. Operationsbordet och täcket var uppvärmt! Så skönt!
Denna gången fick jag små "dioder" på pannan, kinden och bakom örat.
Detta för att mäta hur djupt jag sov. Tror nog att detta innebar att jag slapp
för mycket sömnmedel och det gjorde att jag slapp allt jobb med maskinen
på uppvaket som piper för att jag syresätter mej dåligt, eg slutar andas.
En sköterska brukar komma och säga att jag måste andas. Men inte denna gången!
Var oerhört skönt att slippa det problemet.

Så denna gången mådde jag hur bra som helst efter operationen. Inte alls lika trött
eller illamående.
Hur operationen i sej gick vet vi inte förrän om 6 månader.

Nu sjukskriven. Skall ha gördel i 3-4 veckor. Så får en midja för ett tag :-)

För övrigt mår sonen och jag bra. Mor mår bra trots omständigheterna.
Man har upptäckt att hon har metastaser i hjärnan. Än vet vi inte hur de tänker
tackla det. Men hon är vid gott humör. Min mor är en riktigt fighter!
Känns tryggt att ha syskon som alltid ställer upp och hjälper mor.

Stort tack och kram till er båda!

Nu dags att vila!

Ha det

Eva

Bara så ni vet

Jag är Eva.

Bara Eva. Inte Bröstcancer-Eva eller Cancer-Eva eller något annat epitet

 som av någon orsak försöker definiera mej.

 Lika lite som cancern definierar min son eller mor.

Numera tycks det som om Facebook, TV och tidningar drunknar

i olika cancerpersoner.

Överallt skall man visa sin solidaritet, lägga upp på sin sida, 

Gilla/Gilla inte, delta mm.

FUCK CANCER- står det på min tröja. Den har jag på mej hemma. 

Det räcker.

Jag skriver i bloggen utan att bli allt för djup. Behöver inte vältra mej i cancern. 

Det räcker.

Jag behöver inte bli påmind varje dag.

För vi vill ju egentligen inget hellre än att det är över, förbi, passerat, slut!

Att få cancer och kunna gå vidare är viktigt för själen.

Inte stanna kvar i ett evigt cancertillstånd.

Till sommaren är det 4 år sedan jag opererades för min cancer.

Till sommaren är det 2 år sedan min son opererades

Just nu är vi friska! Inte temporärt friska utan lika friska som någon

annan människa utan cancer!

Men om någon därute behöver stöd för att de eller någon närstående 

drabbats av cancer då finns vi här och ställer upp om det behövs, om 

så bara för att lyssna eller köpa kaffe.

Ha det

Eva