Den årliga besiktningen- år 6

Life is 10% what happens to you and 90% how you react to it.

Charles R. Swindoll

 

Så var det dags igen. På senvåren gjorde jag mammografin- allt OK, och i förra veckan tog jag lite blodprover.

Denna veckan var det dags för läkarbesöket.

Proverna visade att allt var bra. Hade förhöjt värde som visar en mindre inflammation. Jotack, det kan jag säga själv utan prover. Har värk i fingerlederna och det gör ont att lyfta och greppa samtidigt. Det kan vara utlöst av cellgifterna men också något jag har anlag för. Läkaren sa att än var det ingen ide att söka reumatologen när inflammationsvärdena inte är högre.

Nu är det bara 3 år kvar av de särskilda kontrollerna. Sedan utvärderar man kanske mitt underlag i någon rapport. Vi var ju inte tillräckligt många som vågade avstå från herceptinet. Jag fick det 3ggr medan man normalt tar det 18ggr. Ingen rolig medicin. Gjorde förbannat ont i kroppen efter att man fått det. Hoppas att vi som vågade delta i försöket ändå bidrar med något fast vi var så få att försöket stoppades.

 

När det gäller rekonstruktionen av bröstet så tror jag det räcker nu. Det finns en sak kvar att göra- flytta en av musklerna i ryggen och huden fram för att bygga upp ett nytt bröst men det innebär att jag inte kan ”typ staka” något vidare mer så jag tror jag struntar i det. Efter sista operationen fungerar det bättre med att bära BH även om det finns lite kvar at önska.

Sonen har nu bara ett år kvar av sina kontroller. Nu flyttar han långt bort igen vilket kanske kommer att orsaka en del handläggningsproblem mellan USÖ och Luleå men denna gången är han fortfarande skriven i Hallsberg så det blir USÖ som får betala.

Ju äldre vi blir desto fler drabbas av cancer och desto fler känner vi som drabbas. Jag skulle önska att det inte var så. Både min vän och en av mina kusiner tillhör de drabbade och båda börjar nu sin resa. Det bästa rådet jag kan ge är att våga prata om sin sjukdom. Då blir man inte sjukdomen utan den blir en form av ryggsäck man bär med sej ett tag och sedan kan lyfta av. Mentalt behöver man få vara sitt vanliga jag fast man är sjuk. Inte är man vattenkoppor när man fått det utan det är något som man inte fyller sina tankar med. Det är klart att det är skillnad mellan vanliga sjukdomar och cancer men det är  viktigt att inte tappa bort sej själv och våga leva varje dag.

Jag tänker på er och finns här om ni behöver hjälp eller bara prata!

 

Ha det

Eva

2:a Perioden

Attitude is a little thing that makes a big difference. 

~Winston Churchill

Igår var jag hos distriktsköterskan igen. Såret på låret är nu nästan helt täckt av en sårskorpa och
allt ser bra ut. Äntligen! Har ett plåster kvar för att inte sårskorpan skall fastna i något
Nu har 2:a perioden i matchen mot cancer startat. Förra  behandlingen innebar sista gången med
 "Her 2 medicin". I och med det kommer nu nästa gång innebära en ny sort av cytostatika,
 ingen mer kortison  att äta i mängder och till att börja med ingen spruta dagen efter.

Så idag var jag först och fick den sk Picc-linen inopererad. Med denna slipper man nu sticka
så mycket  då det blir svårare ju mer jag "sticks" och kärlen blir känsligare.
Sköterskan som gjorde det var under upplärning men hon arbetade fint. Det gjorde bara lite
ont precis  när de sa att det skulle göra det.  Lite lokalbedövning inför sista fasen underlättade.
Hade lite svårt att lägga armen som de ville ha den för jag har lyckats få inflammation i axeln
så att lyfta armen rakr klarar jag inte eller vinkla axeln. Men med lite hjälp så fick vi till en
ställning på armen som gjorde att de kunde arbeta.
Kändes skönt att sköterskan under upplärning och den "undervisande" sköterskan hela
tiden pratade. Tiden gick väldigt fort trots att det tog dryga halvtimman.

Efteråt ned till röntgen för att kontrollera att den satt rätt- den fick dras tillbaka 3 cm,
hade kommit lite för långt in men det var inte sköterskans fel. Jag var lite kortare i
armarna och kroppen än vad normal tabellen angav och det var den man gick efter
när man tryckte in slangen.

Picc-linen på plats. Skall sitta resten av tiden och rengöras/spolas 1ggn i veckan hos
distrikstsköterskan  i Hallsberg.
Lite läbbigt att tänka att man har en slang i ett hål i armen som går nästan fram till hjärtat.
Sitter en "plast" uppe på allt så jag kommer inte åt vare sej slang eller öppning. 
Viktigt - Jag får inte styrketräna eller annat för armen påfrestande , bada bastu eller bada.
Som om jag hade tänkt börja styrketräna!!

Sist idag var det läkar besök. Läkarna följer upp hur jag haft det  och informerar om det som
komma skall. Jag deltar  i en test kring HER2 proteinet och då följer man upp med en massa
 frågor och när behandling är klar kommer ett stort antal kontroller, lite oftare och längre än normalt.

Det mesta har ju varit bra och gått enligt plan. De sk blemmorna var dock ej normal fall.
 Nu förstår jag också varför jag varit så seg i ögonen och tidvis haft svårt att orka läsa.
En sk bieffekt av cellgifterna. Kanske slipper jag 5 veckor strålning och iställer blir det bara 3!
Inte bestämt än jag tror det blir så. Börjar 3 veckor efter sista cellgiftsbehandlingen så det
blir i början av januari.
Vi skall tala mer om detta nästa gång jag träffar läkaren.


Jag kommer från och med imorgon få en annan sorts cellgifter. Då slipper jag nog
problemet med ögonen men får nog andra problem såsom illamående.
 Hitills har det inte varit något problem. Jag har fått hänta ut 3 tabletter på apoteket ,
 till en kostnad av ca 102 kr styck, som skalll ta udden  av illamåendet.
Kommer även att få kortison i spruta om jag fattade det hela rätt.
Annars är bieffekterna ungefär de samma som förut.

Lite värre är att mitt HB-värde är nere i 95 så jag måste kanske få blodtranfusion.
Cellgifterna påverkar  ju även benmärgen.
Nästa cellgiftsomgång (imorgon) kommer ju att reducera ytterligare celler.
Så jag skall ge akt på trötthet och feber (jag blir ju mer infektionskänslig).

Nej, dags att vila inför morgondagen. Jag måste ju orka ligga i ett par timmar
och titta på någon film medan sjuksköterskorna tar hand om mej  ;-)

Ha det!

Dagen D3

Sååå trötttt

Somnade efter 3 inatt och upp 7. Å vad jag var trött. Kortisonet boostar upp en så det är svårt att somna.
Man går på högvarv helt enkelt. Men till slut tar det kroppsliga över - vill sova.
Så jag somnade lite på soffan vid 16 tiden
Men jag slipper snart kortisonet. Imorgon bitti är sista omgången. I och med att jag slutar med medicinen för HER2 proteinet slipper jag även kortisonet. Dock kommer jag att få något annat att äta men vet inte riktigt än vad det är.


Frukost som igår dvs 12 kortisontabletter, 1 penicillin, 1 magtablett och smörja mot blemmor.
Åkte till sjukhuset och var där 08.15 . Gick direkt till Kem-labbet. Man fick prova 2 ggr innan man fick ut något blod.
Sedan en väntan på  1h och 20 min.
Tog en liten fika, kollade jobb post och sedan ddagens höjdpunkt- leta lägenhet till grabben i Luleå.
Som vanligt nästan inget att söka.
Det blev likadant på onkologen med att fåå in nålen i armen så efter 2 försök hämtade systern en ny syster
å vips så fungerade det. Smart drag att byta ut sig själv för jag vet att ibland går det ilås å då är det bara
att lämna över till någon annan.  Så jag var nog  lite besvärlig idag.
Nästa gång skall man sätta in PICC-line.

Beskrivning PICC-Line


Fick en rumskamrat från Kumla som hade samma problem som jag. Hon opererades 2 dagar innan mej och
har redan fått sin PICC-line. Som jag uppfattade det så var det hennes tredje gång med och hon var liksom
 jag med i testgruppen för HER2 proteinet. Vi har samma snygga frisyr men dvs peruk och ont om eget hår! 
Vi sa på skoj att de kunde boka oss samtidigt i fortsättningen. Vi har ju samma resa!
Sedan skall hon göra 3 veckor strålning mot mina 5.

Så vi är alla lite olika fast vi har samma sjukdom. olika reagens på medicinerna,
vi hanterar vår situation olika men vi har samma mål- bli friska!!

Imorgon skall jag ta min spruta hemma själv. Om det går bra kommer jag att lägga upp en bild
på bloggen imorgon efter kl13.


Go´kväll!

Medels hasning- framåt

En dag i taget

Har nu ätit antibiotika sedan fredags men ännu ingen riktig förbättring. Lymfkörtlarna på höger sida av halsen är fortfarande svullna.  Men det finns en massa annat positivt.
Medicinen mot magkatarren har äntligen börjat verka. Kan åter igen stoppa i mej nästan vad som helst och tom kaffet ( jag som brukade dricka 10 koppar /dag) kan jag ta 2 -3 koppar av på en dag och det börjar smaka bättre. Dessvärre inte lika gott som förut. Frukost kaffet är bäst. Resten kan jag hoppa över rent smakmässigt.
Jag fick ett par stick av häcken hemma förra veckan. Det blev snabbt stora sår som varade. Nu har det äntligen slutat vara och rodnaden är mycket mindre.
Så jag räknar med att på fredag vara i form för nästa kur. Skall bara boosta upp mej med en massa kortison först. Den berömda supen (12 små kortisontabletter i ca 2 cl vatten- sväljes i ett drag) morgon och kväll inför nästa behandling.
Hade hoppats kunna stärka mej med att kunna promenera varje dag men icke. Får satsa på detta efter nästa behandling.
Bara ta nya tag.

Min bästa kompis, Kari Einarsson,  dog i cancer för några år sedan. Nu när man sitter själv med liknande sjukdom tänker jag åter på henne och hur hon kämpade. Ja, jag saknar henne. Ett under att vi blev vänner. Vi var varandras kompletta  motsatser!  Tänk er själva, bästa kompisar -en sengångare och en kanin!
 Men roligt hade vi.

Ju äldre man blir ju fler känner man som blivit svårt sjuka eller dött. Bara i cancer har jag flera kamrater (såväl nära, bekanta och inom jobbet) som dött medan de flesta  tack och lov överlevt.  Jag är inte ensam om att på  mitt jobb ha cancer. Tänker på min kollega och hoppas han har det bra. Får rapport från de andra mellan varven.


 Ingen cancer är den andra lik och inget är givet. Vissa typer av cancer är lättare att ta hand om än andra.
Oddsen förbättras om man hittar cancern i tid dvs den skall inte vara spridd. Det i sig är sedan ingen garanti för lyckad behandling. Den skall inte vara HER2 positiv och den ska helst sitta på lättåtkomliga platser. Sedan skall den drabbade klara medicineringen dvs svara bra och rätt.


Men jag tänker avsluta cellgifterna i januari enligt plan, sedan köra lite strålbehandling så då blir det ingen sedvanlig slalomåkning i januari


 men jag funderar på att boka in något i mars/april!!!

Idre januari 2012!

Dagen D

Fortsättning på slaget

Idag påbörjas nästa fas i behandlingen. Cellgifter och medicin mot HER2 positiva genen. Cellgifterna skall jag ha i 6 månader medan HER2 behandlingen bara 3ggr då jag kom med i den kontrollgruppen som köär den korta tiden. Annars skulle det blivit upp till 1 års behandling. Spännande.
Kom alldeles för tidigt till USÖ. Gick och tog en kopp kaffe, läste lite mail, kollade bostäder i Luleå.
Grabben har ännu inte fått någon riktig stans att bo och vist går det bra men jag skulle inte gilla att bo i mitt eget vardagsrum någon längre tid. Så vi får hoppa något händer snart.

Snart dax att gå bort till onkologen. Dagens sejour blir den längsta så jag har laddat med filmer, vatten och frukt. Hoppas de inte har det långt till kaffet.

Återkommer efter behandlingarna för nu måste datorns kommunikation slås av.


Senare samma dag

Nu har jag fått "medicin". Gick jättebra. Jag är lite slö men kan inte riktigt sova. Inatt blev det inte någon sömn att tala om. Beror på "boostningen" med kortisonet.
Den verkan kommer att kvarstå några dagar/nätter till. Därefter blir det äntligen riktigt sova.

och så till sist: kom till sjukhuset strax efter kl 08 och lämnade  strax efter 15.30. Blev en lång dag. Trött i kroppen men huvudet forfarande klart. Känns konstigt.

Nästa besök om 3 veckor.

Klara, färdiga...

En Säker dag!

Igår var jag på jobbet. Hela sektionen skulle spela lite bowling och på kvällen dags för en bit mat och lite gott att dricka hemma hos Lars H.
Grabbarna från södra Sverige hade med  Spettekaka och bjöd på.  Så jag drack vin och åt Spettekaka. Inte alls dumt men ack så sött.
Sedan var det dags att ordna mat. Vi gjorde maten själva efter Lars anvisning (Vampyrsåsen rekommenderas varmt). Jag var så oerhört mätt. Tur att jag tog de stora byxorna  på!
Tack till er alla på sektionen för en mycket trevlig kväll och ett särskilt tack till Lars med fru som lät oss få vara i deras hem.
Det kommer väl att ta tid innan ni hittar allt som vi stoppat in i fel låda när vi lagade mat.

En osäker dag

Idag vaknade jag  runt 9 och var rätt seg. Gårdagens trevligheter satte sina spår.
Idag var det dags att åka in till onkologens medicinska mottagning och träffa min läkare.
Hjärtkontrollen som gjordes i måndags visade att hjärtat var bra. På måndag börjar jag med behandlingarna.
Först skall jag äta en oerhörd mängd tabletter (12 åt gången) morgon och kväll dagen innan samt samma morgon och sedan morgonen efter. Kommer att bli väldigt vacker av dem... kortison om jag förstod saken rätt..dvs man blir ofta svullen.
Man skall sätta in en kateter (liknande) som sedan skall vara kvar under det halvår som behandlingen tar.
Skall bli skönt att komma igång.
Har varit lite svårt att somna med allt i huvudet men ikväll somnar jag nog bra. Inte bara beroende på att gårdagen blev sen utan läkarens förklaringar och en hoppfull prognos. Cancern i bröstet är ju bortopererad. Inget fanns i lymfan. Men HER2 proteinet måste man göra ngt åt.Om inte proteinet varit positivt hade man bara strålbehandlat mej men nu blir det cellgifter och något, som jag glömt vad det hette,  mot "HER2". Å sedan blir det strålbehandling.

Har nu helgen på mej att bestämma om ag skall ha peruk eller inte. Kanske bäst att ta en så man inte skrämmer folk. De kommer förmodligen ändå att bli förvånade, när  de ser mej i en frisyr, för ingen kan påstå att det jag haft förut kan kallas frisyr!
Vem vet, kanske skaffa en helt ny frisyr och hårfärg :-)