2 steg framåt, ett bakåt

“In three words I can sum up everything I've learned about life: it goes on.”

Robert Frost


Livet går sin krokiga gång. Sommaren går mot sitt slut. För vår familj har det inneburit slutet på ett liv, starten på ett nytt och vidare hopp för två liv.


Min mor dog strax innan midsommar efter att ha kämpat mot sin lungcancer i 4 år. Hon fick äntligen vila. De sista månaderna var jobbiga för henne.


 Min dotter skall ha barn till jul och jag är glad vi fick berätta det för mamma.


Sonen har varit på sin kontroll efter sin cancer och allt är bra. Han behöver nu inte gå så ofta och lämna blod och röntgen kommer ske mer sällan. En lättnad för honom då 85% av återfallen sker inom de två första åren. Den tiden är nu passerad. Testikelcancer följs upp i 5-10 år.


Jag har också gjort min årliga kontroll och allt var bra. Nu har jag passerat 4 år sedan starten och har 5 år kvar av kontroller. Till jul är jag halvvägs! Sedan skall jag in till plastikkirurgen och titta om det går att reparera bröstet mer. Fettvävnadsdöden  bröstet gör det inte bättre och allt bukfett är slut. Man kan ju tyvärr inte ta det som är på insidan- så jag är lika tjock som vanligt :-)




Cancer blir allt vanligare. Man finner det hos såväl unga som gamla. Vänner , arbetskamrater drabbas av allt från  strupcancer, matstrupscancer, tjocktarmscancer, prostatacancer till gallvägscancer.
Två av mina vänners fäder har diagnostiserats med cancer. De lär inte botas men förhoppningen är att de skall ha ett bra liv och som inte förkortas allt för mycket.
Arbetskamrater drabbas.  En befinner sej på trygga sidan, en är på väg dit och en kämpar akut.
.
En del botas, andra kan leva med sin cancer och några förlorar mot sjukdomen.


Spelar ingen roll hur gammal man är eller vilken sorts cancer man fått- cancer är skit ialla fall!

Ha det

Eva

En dag i taget

Don't let fear rule your life. Live one day at a time, and never be afraid.

Tammy Faye Bakker

Mamma dog härom veckan till följd av sin spridda lungcancer. Att få diagnosen

cancer skrämmer både den som fått cancer och de närmaste, såväl släkt,

vänner som arbetskamrater. Sedan är det ingen tröst att man kanske var

gammal. Det är mer en fråga om att ha något att leva för. Det hade mamma

ända fram till den sista månaden och hon levde i 4 år med cancer.

Mamma blev en i statistiken över dem som dött av sin cancer. Man glömmer i

en sådan stund att många överlever och blir friska trots sin cancerdiagnos.

Sonen har fått nyss svar på sina undersökningar- vare sej blodprov och

röntgen visade på någon testikelcancer. Det gångna året har han kontrollerat blodet

varannan månad och röntgats 2ggr per år. Nu i fortsättningen kommer han

inte behöva gå på kontroller så ofta. Om jag minns rätt så är det blodprov

en gång i kvartalet och röntgen en gång om året.

2 år drygt har gått sedan han fick sitt cancerbesked och opererades och

han går nu in i sitt 3:e år.

De två första åren är risken som störst för återfall.

Jag hittade en knöl för dryga månaden sedan i det opererade bröstet

och fick tid på mammografin.

Man fick komplettera undersökningen med ultraljud och svaret var i och för

sej positivt. Det var ingen cancerknöl utan knölen var fettvävsnekros.

Fick slå upp detta svar och det innebär att fettet i bröstet ”dör”.

Inget att göra något åt bara hoppas det bara inte ökar.

Vid ett tidigare tillfälle kände jag en knöl stor som ett ägg och ansvarig

läkare vid mammografin och ultraljud sa att jag hade cystor i höger bröst.

De är ofarliga och kan bildas när man kommer i klimakteriet när bröstens körtlar och bindväv omvandlas till fett. Oftast är de små men de försvinner av sej självt.

Var på plastikkirurgen häromdagen för kontroll efter operationen.

Det märks inte så stor skillnad denna gången men lite dock. Jag skall tillbaka

till hösten och ev opereras om. Får se hut det går med fettvävsnekrosen också.

 Det börjar bli ont om bukfett så vi får se var man kan ta ifrån nästa gång.

Jag föreslog att de skulle ta dubbelhakan eftersom man inte kan komma åt

bukfettet som sitter innanför bukhinnan J

4 år har gått sedan jag fick mitt cancerbesked och jag går nu in i mitt 5:e år.

Jag tänker på vänner som jag vet haft cancer eller som nu slåss mot sin cancer.

Sonen är med i ung cancer och finns som kontaktperson om någon ung behöver prata.

Jag finns här om någon behöver prata- bara hör av er.

Ha det!

Eva

Farväl mamma

Every mother is like Moses. She does not enter the promised land. She prepares a world she will not see. Pope Paul VI

Jag har tidigare berättat om oss, mamma, min son och mej själv och 

våra cancer resor.

Mammas resa är över nu.

Det är 4 år sedan man upptäckte mammas lungcancer, ungefär 

samtidigt som min bröstcancer. Eftersom hon hade KOL hade man

 lite extra kontroll på henne.

Tumören i vänster lunga fick man bukt med men det dök upp en 

även i höger efter nästan 3 år. Ny omgång cellgifter och i början av 

detta året började håret äntligen växa ut. 

Tyvärr var cancern starkare och spred sej till hjärnan. 

Man upptäckte det när mamma började tappa orden.

Hon blev hemskt irriterad över att inte finna orden.

Man bestämde att hon skulle strålas i Borås och så skedde med gott resultat.

Tyvärr hade mamma drabbats av kotkompression pga att skelettet var urkalkat 

och hon lades in på sjukhus med kraftiga smärtor.

Hon kom hem utan ork. För hem skulle hon och klara sej själv. 

Sådan var vår mamma. Stark med en otrolig vilja och nära till skratt. 

För 3 veckor sedan pratade mamma och min syster. 

En stark och envis människa vill klara sej själv, ha ett värdigt liv 

och när hon inte kan göra det falnar viljan att leva.  Min syster ringde 
ambulansen och mamma lades in på sjukhus för sista gången.

Mamma var bestämd, hon ville inte ha det så här. Konstanta smärtor

och bara ligga i en säng.

Strax efter 11 på kvällen den 16 juni somnade vår mamma in. 
Äntligen fick hon vila och ro.

Älskade mamma, du fattas oss

Eva, Johnny och Ann

Den osynliga fienden

Mitt ibland oss, smygande, osynlig angripare. Den hinner ibland infiltrera

oss så långt att det är försent att förgöra han.

Våra närmaste vänners fäder hamnade på sjukhus samma dag. Nu går de den

svåra stigen där man plötsligt förstår hur nära döden kan vara.

Man är aldrig förberedd. Inte vare sej som drabbad eller närstående.

Det är inget man rycker på axlarna åt och alla möter vi svårigheter olika.

En del planerar sin död, andra sin framtid en del ser bara här och nu.

En del håller sin förtvivlan, sin gråt inombords, andra släpper ut den.

Jag önskar jag hade en lösning på ett tröstande ord som kunde

ta bort förtvivlan, ilska och gråt men det har jag inte.

Jag kan bara vara här och lyssna om någon behöver prata,

vara här och krama om någon behöver en kram

bara vara här om någon behöver det.

Man kan leva länge med spridd cancer. Hur länge är väldigt olika.

Min mamma fick diagnosen lungcancer för 4 år sedan. Den är nu spridd

bla annat till hjärnan så hon har strålats.

Jag tror inte hon tänker att hon är ändå gammal nog att dö.

Det finns en levnadsglad kvinna därinne.

Vill hon leva i 10 år till? Så hon blir 95?

Det finns ingen ålder där det är dags att dö!

För mej är varje dag hon kan må bra en bra dag att lägga till hennes ålder.

Mamma har ialla fall tänkt att nu i sommar fira sin 85 års dag med en middag  

tillsammans med sin syster som fyller 90 år.

Jag tror de får en rent underbar middag med god mat och dryck,

pratande många minnen som lockar till skratt.



Ha en bra dag!

Eva

Ibland skiner solen lite

All of us have ways in which we mask and cover our pain.

 Iyanla Vanzant

Min syster besökte mamma och förstod att nu går det inte längre.
Mamma hade så ont att inte ens syrran kunde få henne ner för trapporna
 och in i någon bil. Så i morse åkte mamma ambulans till Skövde.

Röntgen av mammas rygg gjordes för ett tag sedan och nu har vi fått besked.
Den otäcka cancern finns inte i ryggen. Man känner sej lättad för att i nästa
ögonblick börja fundera på –hur i all världen skall hon få hjälp mot denna smärta.
Nu blir hon omhändertagen på sjukhuset och får kanske vila från smärtan lite
och få lite ork tillbaka.

Om jag förstod rätt är problemet i ryggraden och på något sätt skaver kota mot kota.
Den smärtan måste vara kolossal.

Så mitt i all bedrövelsen finns det en lättnad över att det inte var cancern som
orsakade smärtan.

Vi får se det positiva, tumören i hjärnan är strålad, ena ögat är "lasrat" och  nu vet vi vad det var för fel på ryggen. Ett steg i taget.

Mamma vid förra sjukhus besöket!

Ha det

Eva

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Find a place inside where there's joy, and the joy will burn out the pain.

 Joseph Campbell



Min mor har lungcancer. Man upptäckte det ungefär samtidigt som
jag fick bröstcancer.
Det har nu gått snart 4 år och hennes cancer har spridit sej.
Först kom en tumör till i andra lungan. Sedan en dag tappade hon orden
och då fann man metastaser i hjärnan.


Dessa beslöt man att stråla så nu ligger hon på Borås sjukhus
och strålas 5gånger. Sedan får hon åka hem.


Så långt låter allt bra men det är långt ifrån sanningen.
Visst får vi ett trevligt bemötande från personalen men jag tycker att
besparingarna inom vården gått för långt. Det har blivit svårigheter
med koordinationen av olika insatser och med vad som gäller.


Så häromdagen surade jag till lite och skickade ett mail till
Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det löd:

Hej

Jag heter Eva Odenmark. Min mor, Brita Odenmark är patient hos er- lungcancer.

Det har varit mycket svårt att få koll på alla aktiviteter.

Ex

1) Mor åkte in akut då hon plötsligt började tappa ord. Man fann då att hon fått

metastas på hjärnan. Man hade röntgat henne och konstaterat detta.

Innan mamma åkte hem kontrollerade min syster med avdelningen om hon

behövde röntgen tiden som fanns någon vecka drygt senare- svaret var nej

och att avdelningen skulle se till att den avbokades.

2) Mor fick en kallelse (ändock) till röntgen och åkte in till sjukhuset .

Där visade det sej att tiden var tillbaka tagen och att man inte behövde

röntga henne då det gjorts när hon var inne akut (se pkt1). Sköterskan

på röntgen var och kontrollerade med läkaren medan vi väntade.

3) Mor fick mycket ont i ryggen och lades in akut. Efter ett par dagar

skulle mamma till Borås för en första träff inför strålningen. Jag ringde

 avdelningen för att kontrollera om allt var OK och hur hon skulle komma

till Borås samtidigt frågade jag lite ytterligare kring mors röntgen fick

beskedet att någon mer röntgen inte behövdes och att smärtan förmodligen

 kom från tumören i lungan..

4) Mamma skulle nu till Borås för strålning av hjärntumören.

Hon åkte in den 29/3 och idag 31/3  hämtade min syster posten

hos mamma. Där låg en kallelse-( att vara inne samma dag) till

röntgen av ryggen då man ville kontrollera om cancern spridit sej

till ryggen (se pkt 3). Någon röntgen av ryggen är alltså inte gjord!

Jag måste tyvärr säga att det inte tycks vara någon ordning på någonting!

Jag ber Er vara lite noggrannare i er hantering av patienter.

Varje dag som går blir en förlorad dag med mer smärta och mer spridning av cancern.

Eva Odenmark

Jag har fått svar från Diariet

"

Hej!

 

Jag vidarebefordrar ditt mail till Lungmedicin och diarieför det hos oss!

 

Med vänliga hälsningar

 

Diariet

 

Skaraborgs Sjukhus

"

Jag hoppas nu att man inte hanterar någon mer på liknande sätt.

Det som skett har skett och det kan vi inte ändra på men jag hoppas

att man tar kritiken på alvar och tittar igenom sina rutiner och ansvar

på sjukhuset.

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk- inte ens min syster eller jag

som är friska har lyckats få rätt svar när vi pratat med de olika avdelningarna.

Värst känns nästan den gången vi var med mor för att röntga och mottagnings-

sköterskan sade att det fanns ingen tid bokad trots att vi kom med en kallelse i handen. Sköterskan och vi gick bort  till enheten läkaren var. Sköterskan talade med

honom och kom tillbaka med svaret till oss att ingen röntgen behövdes

för det var redan gjort.

Eller som när jag ringde avdelningen och en sköterska tog fram hennes journal

och svarade att ingen röntgen behövdes. Ungefär en vecka senare kom kallelsen

per post.

Vad mer kan man göra? Jag vet inte hur mycket tid min syster lagt ned på

att ringa, tala med dem på sjukhuset för att försöka få klarhet i mammas
 behandlingar, men det är åtskillig.

Jag är glad att hon och min bror finns där som stöd för mamma.

Det är lite för många mil mellan dem och mej för att jag skall kunna

ställa upp lika mycket som de.

Avslutar med mammas ord

Man får se till det som är bra!

Eva

Livet från den ljusa sidan

Idag, en riktigt bra dag

Lite piggare var dag fast lite svårt att sova. Ryggen har bestämt

sej för att påminna mej om att jag är lat och bara sitter eller ligger.

Det tar ca en timma efter uppvaknande innan ryggen slutar göra ont.

Svårt att komma igång när man inte ens kan sträcka på sej.
Idag har jag gått 2700 steg på hela dagen! Jag vet, det är inte mycket
men för mej är det mycket.

Bröstet börjar mer och mer likna det andra bröstet men blir aldrig

lika som förr. Får se vad läkaren säger till hösten när man kan se hur

denna operationen gick. Trots allt är det lite löjligt hur det kan göra

så ont att fettsuga. Inget jag rekommenderar om det inte är nödvändigt.

Så dags för dagens pina. En st liten spruta att ta i låret. Inte roligt fast 

den är så liten. Nu bara 7 kvar!

Men idag ”finns” ingen smärta, idag är det en riktigt bra dag!

Min mor ringde nyss och berättade att hon nog bara kommer att köra laser-

delen för att ordna problemet med gula fläcken i ögat, men inte mer om

det inte lyckas då riskerna är stora att ögat skadas och just nu hon

vill satsa på annat.

För idag ringde de från lungkliniken och meddelade planen för hennes

behandling av metastaserna i hjärnan.

Hon skall ner till Borås för strålning. Som mor sa: de har inte gett

upp utan de tror att det finns något de kan göra och bara det är positivt!

Dessutom så slipper hon bli av med håret igen. 

Nu är håret kort, mjukt och tjockt och jag tror hon är glad att slippa peruken.

Så idag är det en riktigt bra dag!

Ha det!

Eva