Till Minne

Eftertanke

Jag skrev i början av denna resa att jag inte var ensam om att få cancer.
 Min arbetskamrat som fick leukemi samtidigt som jag  fick bröstcancer har
avlidit. Tyvärr kunde han inte botas. Tänker på hans familj och
hans arbetskamrater, särskilt de närmaste kollegorna uppe i norr, som nu saknar honom.

Det är ju inte så det skall vara. Man ska ju hinna gå i pension å njuta av den innan
man ska dö. Tyvärr är inte livet så.

Vi har på jobbet de senaste åren mist flera kollegor i cancer.  Ännu
fler har fått diagnosen men blivit bra eller har en bra prognos.
Jag har mist min bästa vän i cancer.
Skitsjukdom!!

Andra sjukdomar knackar på. Hjärtinfarkter, förträngda kärl och högt blodtryck.
Så är det att bli äldre. Dessa sjukdomar blir vanligare ju äldre vi blir.
Men vi behöver inte dö i dem längre. Överlevnadsprognosen är god.

Det finns inte något som jag kan säga som tröstar dem som mist en älskad anhörig,
omtyckt kollega eller vän. Jag kan bara önska att de känner att det finns andra som bryr sig
och finns där om de behöver.

Det går inte att vara orolig för att drabbas. Ingen går ju och är orolig för att
skadas i en bilolycka utan tar i bilen till jobbet varje dag.

Njut istället av något varje dag och se  med förväntan på vad som ska hända
kommande dagar.

Så idag njuter jag av solen men tänker med värme på dem som saknas, på dem som sörjer
på de som är sjuka och önskar dem tröst.
Jag saknar mina kollegor.
Jag saknar min bästa vän.


Eva

En ny dag var dag, en ny vardag!

Så har jag då arbetat en hel vecka. VIsserligen bara halvtid. Jag börjar 11.30 och går hem 16.00.
Där emellan lite lunch. Det är roligt att vara tillbaka. Träffa arbetskamraterna,
ha lite mer i huvudet än bara "en själv".
Blommorna på mitt rum har dött så jag får köpa nya. Synd för de hade varit med mej
sedan 1994! Det syns lite nya ansikten i korridorerna som jag inte känner igen.
Några har mamma/pappa-ledigt eller skall snart ha. Några har bytt arbetsuppgifter.
Jag har fått nya arbetsuppgifter.
Men annars har inte så mycket förändrat sig. Det är lite så det är. Vi människor ändrar inte saker
så fort. Trivs bäst med saker som de är och vi blir mer rigida ju äldre vi blir. Tur
att man anställer yngre som vågar och orkar vilja förändra.

Många människor får ny syn på livet när de varit med om något livsavgörade.
Man vågar säga vad man tycker, tycker att prylar inte längre är viktiga och tar en dag i taget.
Jag väntar fortfarande på min kris. Fast jag tror inte den kommer . Har aldrig varit
intresserad av prylar att visa upp eller hållit tyst med vad jag tyckt (vet nog att jag
kanske borde varit tyst ibland ).

Har drabbats av förkylning eller rättare sagt HOSTA!! I flera dagar har det varit som en torr
fläck i halsen som gör att jag måste hosta. Hemskt irriterande. Ingen feber men lite snuva.
Ser ut att klara detta bra så krppen är nog nästan återställd.

Vissa saker tar tid. Blir fortfarande hemskt varm flera gånger om såväl dagen som natten.
Gör det svårt att sova ordentligt då det gärna varar upp till en en timma. Tröttheten
börjar dock klinga av. Denna veckan har det bara kommit 2 gånger.
Ser gärna att det slutar helt.

Av såret på låret har det blivit ett litet ärr. Lite större än en femkrona och lika djupt som hudlagret.

Idag ser det ut så här

och när det nästan var läkt

Håret på huvudet har nu växt ut så pass att jag ser mera kortklippt ut än cancerflint!
Ögonbrynen och ögonfransar kommer så sakteliga. Fortfarande lite svårt att måla.

Här kommer nu hela kedjan av utseende igen

Innan det hela började

Klippte det kortare för att slippa tappa långa hårtestar

Klippte av allt då jag efter 2:a cellgiftsbehandlongen började tappa håret i rejäla omgångar

7:e oktober såg det ut så här

Till jul tappade jag även ögonbryn och ögonfransar.

I januari började håret växa och fjun dök upp



Så här ser det ut idag.Har blivit svart, vit å grå!

Med den ljusa peruken

Med den röda peruken

Dagens utseende!!

Detta är min resa hitills. Återkommer när håret växt lite till.

Ha det

Eva



Mot nya mål!

Detta är första dagen på resten av mitt liv

I tisdags var sista strålningen. Lite komiskt blev det väl strålningsapparaten inte fungerade som den skulle. Efter att ha legat på britsen i kanske 10 min kom de in och berättade att de inte börjat ännu då utrustningen liksom fastnat. Strax därpå kom en tekniker, löste uppgiften och en kvart senare var allt klart.

Ett stort tack till Er alla på Strålningsenheten! Jag har blivit väl omhändertagen.

Så nu är jag färdigstrålad. Skönt, alla 20 gångerna är klara. Kanske lite fler gånger än normalt men det berodde på att tumören (innan den opererades bort) var för stor för att bara få en ”normaldos”. Allt för att det inte skall finnas någon elak cancercell kvar. Jag har fått en rejäl inflammation så nedre delen av bröstet är mycket ömt och rött. Enda minnet annars som återstår är de små blå tatueringar som finns för att ställa in strålningsutrustningen. De går inte bort. Längst ned i vänstra hörnet syns en sådan "tatuering".

 Jo, det gör lite ont.

Håret har nu börjat komma. Undrar fortfarande vad det skall bli för färg. Just nu lutar det åt svart/vitt/grått. Inte i färgvisa klumpar utan mera ett hårstrå svart, ett grått och ett vitt osv.

Man kan ana en mycket kort frisyr dock av obestämd färg!!

Snart börjar jag arbeta halvtid. Visst blir jag fruktansvärt trött/orkeslös rätt var det är och jag blir röd och väldigt varm. Det kommer att gå över så småningom.

Jag försöker träna för att komma iform och nästa steg blir att gå ner de kilon jag har gått upp och gärna lite till. Jag var ju inte smal direkt innan.

När jag började denna resan i höstas såg jag slutet och jag har hela tiden räknat ner.

Visst var det så att några dagar efter den första cellgiftsbehandlingen, när värken kom i full kraft (som influensa och växtvärk samtidigt) var jag inte så stor och tyckte att så här vill jag då rakt inte ha det hela tiden. Så blev det inte heller. Den värsta värken släppte efter ett par dagar och en vecka senare var den mera ett minne blott. Alla andra saker som hänt har jag sett som temporära bakslag. Sådana är det meningen att man skall övervinna.

Jag tycker normalt inte om när saker går i samma hjulspår och vill gärna att det händer lite oväntade saker då och då. Dock vill man ha tryggheten ibland att saker går som på räls. Då vet man vad som väntar. Jag tror att min önskan att allt ínte ska gå som på räls är det som gjort att jag inte oroar mej för mycket och att de små sakerna i vardagen är de samma som gör att man ändå har en trygghet. Det viktigaste är dock att veta att familjen finns där när man behöver dem, att vännerna har en ”hand ledig” om det skulle behövas. 

Jag kommer inte att uppdatera bloggen särskilt ofta i fortsättningen och om allt går som det ska så blir det allt mer sällan!

Tack för alla trevliga kommentarer, såväl här på bloggen som muntligen när jag  har träffat er,  från er som följt min blogg. Det värmer!

Ha det!

Eva

PS

Jo, en skidresa har planerats in!!

Den årliga resan blev bara senarelagd.

DS

Sjumila kliv

Always remember that you are absolutely unique. Just like everyone else.
Margaret Mead

Tiden går, sakta men säkert närmar sig slutet på behandlingen.

Idag har jag bara 7 gånger kvar.  De biverkningar de talat om tycks ha kommit nu.
Jag låg hela dagen igår och bara gäspade så tårarna rann.
Att man kan vara så trött. Somnade i soffan. Fast det är inte så att man vill sova¨
man är bara så fruktansvärt orkeslös.
Samtidigt så känns bröstet liute ömt hela tiden. Måste smörjas med mjukgörande
kräm flera gånger om dagen och med kortison på kvällen.
Börjar få lite rodnad i huden.

Men håret det växer. Nu när man lappar sig på huvudet är det inte längre
stickigt utan mera luddigt och mjukt. Håret verkar vara såväl ljust som mörkt.
Vem vet jag kommer kanske att se ut som en tvättbjörn!

 Ögonbryn och ögonfransar är fortfarande
mycket korta. De tar längre tid på sig att växa ut.


Naglarna är inte vackra. Det som är ytterst går gärna sönder och det är ömt.
De är alldeles för mjuka men till sommaren kanske de är bättre"

Inte så vackert kanske!

Så det går sakta framåt. Väntar på ny läkartid. Då ska vi diskutera hur å när jag kan börja arbeta.

Ska bli skönt.

Fast just nu finns det viktigare saker. Min mor opererar idag, äntligen, sin höft.

Hoppas det blir bra så hon slipper värken och blir lite rörligare!

Framåt mamma!!

Ha det

Eva



Märkt och inmätt

Worrying is like a rocking chair: it gives you something to do, but doesn't get you anywhere.

- Van Wilder

Sakta men säkert räknar jag ner strålningsdagarna. Idag är det 6:e gången av 20!

Än märker jag inte av den. Har fått ut både kortison och mjukgörande kräm att

 smörja med flera gånger om dagen. Kortisonet har jag inte börjat använda ännu.

Färgen man änvänder för att märka upp var maskinen skall stråla är vanlig tusch penna.

Den sitter inte så bra när man smörjat bröstet. Har varit och handlat så jag har flera

mörka sportbehåar då tuschet färgar av sig och bröstet kommer att bli allt känsligare.

 Så här kan det se ut. Det finns många fler streck på kroppen!!

Har nu slutat med perukerna. De var ändå bara ivägen och de kliar. Läkaren skrattade lite

då han inte kände igen mej utan peruken men sa att kliandet kommer nog att bli värre

så det var nog ingen dum ide att slopa dem! Samtidigt så växer ju håret lite varje dag och

nu börjar jag åter få ögonbryn och ögonfransar. Men långa är de inte!! Håret är väl ca 6mm
långt och mjukt som bebishår. Ögonbrynen 1 mm och ögonfransarna (de som kommit)
 kanske 2-3mm.
Har ni försökt att sätta färg på 2-3mm långa ögonfransar?  Inte det lättaste! Resultatet
blir inte det bästa heller. Man får ha lite tålamod.

Hår eller inte är ju i sammanhanget små problem. Fast jag undrar om inte folk på jobbet blev

lite förvånade när jag dök upp utan hår. Man ser ju sjuk ut mot hur jag såg ut innan och de flesta

har ju inte sett mej under resans gång.

Lägg märke till de röda kinderna och det lite runda ansiktet.

Så lär jag få se ut ett tag till!

Jag har på sista tiden gått upp en hel del i vikt (fast jag var ju inte smal direkt innan heller)

samtidigt som kortisonet gjort mej lite rund i ansiktet.

Man får också så vackert röda kinder av alla behandlingar. Ni skulle

bara se när jag blir lika röd i hela ansiktet. Det kommer att ta ett tag innan det försvinner.

Dags att  träna för att förlora de kilon som jag gått upp. Läkaren sa att det var OK att börja

ta i lite mera. Blodvärdena är nästan normala. Men det kommer inte att gå fort utan blir

små steg i taget.

Var på försäkringskassan häromdagen och träffade handläggaren Lena för att få

information om hur man kan gå tillbaka till det vanliga livet med arbete. Bättre och

tydligare information har jag inte fått på länge. Man kände sig lättad efter besöket.

Att det fanns någon som faktiskt försökte hitta en bra väg tillbaka med först

arbetsträning, sedan försöka gå i tjänst lite i taget.

Tack Försäkringskassan!!

Dags att göra mej iordning för dagens strålningsomgång.

Ha det!!

19 ggr kvar!

There is no one giant step that does it. It's a lot of little steps.

Peter A. Cohen

Idag var det äntligen dags att påbörja den sista fasen i min behandlingsplan.

Japp, det gjordes en sådan när jag fick veta att jag hade bröstcancer. Rättare sagt

Hade läkarna redan gjort planen och den presenterades för mej.

Den enda avvikelsen är att man har kortat strålningstiden med en vecka.

Det är jag inte ledsen för.

Jag möttes av en sköterska som beskrev vad som skulle hända idag och framledes.

Vilka biverkningar som kan uppstå (brännskador, trötthet, klåda och värmeböljningar).

En del av dessa hade jag glömt eller förträngt. Skall hämta ut salvor bla kortison imorgon,

Åter fyllde man kroppen med tusch streck men jag slapp fler tatueringar. De kanske

Måste göra dem senare. Gäller att tvätta sig försiktigt så inte tuschen försvinner.

Idag tog det 40-45 minuter. I fortsättningen går det mycket fortare ned till 15 minuter!!

Vissa gånger skall jag ta lite blodprover och tala med läkaren innan strålningen.

Inte förglömma att jag är med i testgrupp och därför tar en del extra prover och samtal med den sköterska som har uppföljningansvaret för mig.

Så nu är det bara 19 gånger kvar!!

Jag skall träffa L på Försäkringskassan på fredag. Detta för att få reda på vad och hur min

återgång till arbetet skall gå till. Ännu vet vi inte när det kan ske. Min plan är att under strålningstiden titta in på jobbet innan strålningen. Det kan hända att ”tröttheten”

slår till om 14 dagar. Iså fall måste min plan revideras. Först när jag börjar arbetsträna kommer jag att veta vad jag orkar. Fast just nu verkar det som om alla läkare nog tror att jag kommer vara sjukskriven ett tag till.

Hmmm, vi får se. En dag i taget. För visst blir jag otroligt trött vissa dagar. Då är det bara att gå och lägga sig. 

Har mailat jobbet och förvarnat om att jag vill börja lite smått. Så jag försöker få strålningstiderna på eftermiddagen så man hinner titta in till jobbet strax efter lunch.

Gäsp, gäsp. Dags att passa tfn. Broderskapet skall ta med grabbens dator upp till Luleå.

Ha det!

Nu vill jag ha medicin, medicin med det samma..

Everywhere is within walking distance if you have the time.

Steven Wright

Var in till läkargruppen i morse och fick träffa en ny läkare. Snabbt konstaterade han

vad jag redan visste - inflammation i axeln. Han frågade om jag ville ha en kortison 

spruta men icke. Sist jag tog den fick jag en sort av allergisk reaktion och blev av med

 underhudsfettet precis där man gett mej sprutan. 

Därefter tittade han på de små "bölderna" och vips så fick jag en ny sorts penicillin

som jag inte haft förut. 

Så nu gäller det att komma ihåg att ta penicillin 3  ggr /dag 1 h före mat eller 

några timmar efter medan medicinen mot inflammationen ska tas 3 ggr/dag i 

samband med mat! 

Har fått ställa in mobilen med en massa möten för att komma ihåg dessa olika tider!

Annars är det bra. Något trött mellan varven och varm. Det killar i hårbotten
när håret börjar växa ut. Känns lite skönt faktiskt! Det som kommer upp är
väldigt fjunigt! till skillnad mot det hår jag klippte riktigt kort när det började falla av
så är fjunet som kommer upp både mjukare och tätare! Även ögonbrynen har börjat
växa men än är de bara 1mm långa.

Se så ljusa fjun!

Jag har börjat gå ut på stan utan perukerna. De är så förbaskat varma och kliar!!
 En del människor vet inte vart de skall titta. De tycker antingen att det är otäckt
eller så tycker man synd om mej (jag ser ju sjuk ut!)
Får se hur det blir när jag börjar titta in på jobbet för att arbetsträna men jag tror
jag struntar i peruken!!

Dags att ta lite medicin!

Ha det