Mot nya mål!

Detta är första dagen på resten av mitt liv

I tisdags var sista strålningen. Lite komiskt blev det väl strålningsapparaten inte fungerade som den skulle. Efter att ha legat på britsen i kanske 10 min kom de in och berättade att de inte börjat ännu då utrustningen liksom fastnat. Strax därpå kom en tekniker, löste uppgiften och en kvart senare var allt klart.

Ett stort tack till Er alla på Strålningsenheten! Jag har blivit väl omhändertagen.

Så nu är jag färdigstrålad. Skönt, alla 20 gångerna är klara. Kanske lite fler gånger än normalt men det berodde på att tumören (innan den opererades bort) var för stor för att bara få en ”normaldos”. Allt för att det inte skall finnas någon elak cancercell kvar. Jag har fått en rejäl inflammation så nedre delen av bröstet är mycket ömt och rött. Enda minnet annars som återstår är de små blå tatueringar som finns för att ställa in strålningsutrustningen. De går inte bort. Längst ned i vänstra hörnet syns en sådan "tatuering".

 Jo, det gör lite ont.

Håret har nu börjat komma. Undrar fortfarande vad det skall bli för färg. Just nu lutar det åt svart/vitt/grått. Inte i färgvisa klumpar utan mera ett hårstrå svart, ett grått och ett vitt osv.

Man kan ana en mycket kort frisyr dock av obestämd färg!!

Snart börjar jag arbeta halvtid. Visst blir jag fruktansvärt trött/orkeslös rätt var det är och jag blir röd och väldigt varm. Det kommer att gå över så småningom.

Jag försöker träna för att komma iform och nästa steg blir att gå ner de kilon jag har gått upp och gärna lite till. Jag var ju inte smal direkt innan.

När jag började denna resan i höstas såg jag slutet och jag har hela tiden räknat ner.

Visst var det så att några dagar efter den första cellgiftsbehandlingen, när värken kom i full kraft (som influensa och växtvärk samtidigt) var jag inte så stor och tyckte att så här vill jag då rakt inte ha det hela tiden. Så blev det inte heller. Den värsta värken släppte efter ett par dagar och en vecka senare var den mera ett minne blott. Alla andra saker som hänt har jag sett som temporära bakslag. Sådana är det meningen att man skall övervinna.

Jag tycker normalt inte om när saker går i samma hjulspår och vill gärna att det händer lite oväntade saker då och då. Dock vill man ha tryggheten ibland att saker går som på räls. Då vet man vad som väntar. Jag tror att min önskan att allt ínte ska gå som på räls är det som gjort att jag inte oroar mej för mycket och att de små sakerna i vardagen är de samma som gör att man ändå har en trygghet. Det viktigaste är dock att veta att familjen finns där när man behöver dem, att vännerna har en ”hand ledig” om det skulle behövas. 

Jag kommer inte att uppdatera bloggen särskilt ofta i fortsättningen och om allt går som det ska så blir det allt mer sällan!

Tack för alla trevliga kommentarer, såväl här på bloggen som muntligen när jag  har träffat er,  från er som följt min blogg. Det värmer!

Ha det!

Eva

PS

Jo, en skidresa har planerats in!!

Den årliga resan blev bara senarelagd.

DS