Den årliga besiktningen- år 6

Life is 10% what happens to you and 90% how you react to it.

Charles R. Swindoll

 

Så var det dags igen. På senvåren gjorde jag mammografin- allt OK, och i förra veckan tog jag lite blodprover.

Denna veckan var det dags för läkarbesöket.

Proverna visade att allt var bra. Hade förhöjt värde som visar en mindre inflammation. Jotack, det kan jag säga själv utan prover. Har värk i fingerlederna och det gör ont att lyfta och greppa samtidigt. Det kan vara utlöst av cellgifterna men också något jag har anlag för. Läkaren sa att än var det ingen ide att söka reumatologen när inflammationsvärdena inte är högre.

Nu är det bara 3 år kvar av de särskilda kontrollerna. Sedan utvärderar man kanske mitt underlag i någon rapport. Vi var ju inte tillräckligt många som vågade avstå från herceptinet. Jag fick det 3ggr medan man normalt tar det 18ggr. Ingen rolig medicin. Gjorde förbannat ont i kroppen efter att man fått det. Hoppas att vi som vågade delta i försöket ändå bidrar med något fast vi var så få att försöket stoppades.

 

När det gäller rekonstruktionen av bröstet så tror jag det räcker nu. Det finns en sak kvar att göra- flytta en av musklerna i ryggen och huden fram för att bygga upp ett nytt bröst men det innebär att jag inte kan ”typ staka” något vidare mer så jag tror jag struntar i det. Efter sista operationen fungerar det bättre med att bära BH även om det finns lite kvar at önska.

Sonen har nu bara ett år kvar av sina kontroller. Nu flyttar han långt bort igen vilket kanske kommer att orsaka en del handläggningsproblem mellan USÖ och Luleå men denna gången är han fortfarande skriven i Hallsberg så det blir USÖ som får betala.

Ju äldre vi blir desto fler drabbas av cancer och desto fler känner vi som drabbas. Jag skulle önska att det inte var så. Både min vän och en av mina kusiner tillhör de drabbade och båda börjar nu sin resa. Det bästa rådet jag kan ge är att våga prata om sin sjukdom. Då blir man inte sjukdomen utan den blir en form av ryggsäck man bär med sej ett tag och sedan kan lyfta av. Mentalt behöver man få vara sitt vanliga jag fast man är sjuk. Inte är man vattenkoppor när man fått det utan det är något som man inte fyller sina tankar med. Det är klart att det är skillnad mellan vanliga sjukdomar och cancer men det är  viktigt att inte tappa bort sej själv och våga leva varje dag.

Jag tänker på er och finns här om ni behöver hjälp eller bara prata!

 

Ha det

Eva

As times goes by

Time is free, but it's priceless.You can't own it, but you can use it. You can't keep it, but you can spend it. Once you've lost it you can never get it back.

Harvey Mackay

Summering

Det har gått en tid sedan den sista operationen. Återbesöket hos
plastkirurgen gick bra.  Allt har läkt som det ska
men någon mer operation där man tar fett från magen går inte.
Jag har inget fett kvar. Det innebär inte att jag är smal om midjan,
 ånej, för fettet sitter under magmusklerna dvs vid tarmarna.
Det är ett annat slags fett och går inte att flytta. 

Om jag vill rätta till bröstet mer måste det till en större operation
som innebär att  muskeln i ryggen, som gör att man kan
tex staka sej fram när man åker skidor, den flyttar man och
bygger upp ett nytt bröst av. Det är en väldigt stor operation
och jag är inte säker på att jag vill bli av med den muskeln.
Eventuellt är det lättare att minska det andra för att en BH
ska sitta  rätt och inte glida iväg. 

Bröstvårtan sitter fortfarande
"intryckt" mycket till vänster. Det är inget bröst som vinner någon
skönhetstävling men det är inte det viktiga heller.
Jag kan kontakta plastkirurgen när jag bestämt mej.
Just nu har jag inte bråttom.

Härom veckan var jag på mammografi så nu är det bara att
vänta på svaret. Den här gången blev det inte en massa omtag
med ny röntgen eller biopsier tagna vilket vare skönt och känns lite betryggande.

Tiden går. Det är 6 år sedan till sommaren. Då vid mammografin.
Operation i juli, cellgifter för första gången i slutet av augusti, sista
omgången i december och till sist strålningen i januari-februari 2013.
Man upptäckte min mammas lungcancer samtidigt, som visade sej spridit sej.
2014 var ett år av nytt cancerkaos och sonens resa började. Nu är det 4 år
sedan och allt är som det ska vara. 

Tiden går och livet fortsätter.
Även om livet ibland känns som det gör ett uppehåll, så fortsätter det
alltid. Min familj hade tur till del och alla utom min mor fortsatte sitt liv.
Man kanske blir lite sargad, fysiskt eller psykiskt men livet går vidare.
För en del innebär svårare sjukdomar att man förändrar sitt liv helt.
Men för de flesta fortsätter det som tidigare eller gör små förändringar.
Oavsett vad man gör går tiden.

Som man säger:
Livet är som en tom påse om man inte fyller det med något. 
Fyll det bara inte med nötter ;-)
 

Sköt om er därute. Njut av livet.