Märkt och inmätt

Worrying is like a rocking chair: it gives you something to do, but doesn't get you anywhere.

- Van Wilder

Sakta men säkert räknar jag ner strålningsdagarna. Idag är det 6:e gången av 20!

Än märker jag inte av den. Har fått ut både kortison och mjukgörande kräm att

 smörja med flera gånger om dagen. Kortisonet har jag inte börjat använda ännu.

Färgen man änvänder för att märka upp var maskinen skall stråla är vanlig tusch penna.

Den sitter inte så bra när man smörjat bröstet. Har varit och handlat så jag har flera

mörka sportbehåar då tuschet färgar av sig och bröstet kommer att bli allt känsligare.

 Så här kan det se ut. Det finns många fler streck på kroppen!!

Har nu slutat med perukerna. De var ändå bara ivägen och de kliar. Läkaren skrattade lite

då han inte kände igen mej utan peruken men sa att kliandet kommer nog att bli värre

så det var nog ingen dum ide att slopa dem! Samtidigt så växer ju håret lite varje dag och

nu börjar jag åter få ögonbryn och ögonfransar. Men långa är de inte!! Håret är väl ca 6mm
långt och mjukt som bebishår. Ögonbrynen 1 mm och ögonfransarna (de som kommit)
 kanske 2-3mm.
Har ni försökt att sätta färg på 2-3mm långa ögonfransar?  Inte det lättaste! Resultatet
blir inte det bästa heller. Man får ha lite tålamod.

Hår eller inte är ju i sammanhanget små problem. Fast jag undrar om inte folk på jobbet blev

lite förvånade när jag dök upp utan hår. Man ser ju sjuk ut mot hur jag såg ut innan och de flesta

har ju inte sett mej under resans gång.

Lägg märke till de röda kinderna och det lite runda ansiktet.

Så lär jag få se ut ett tag till!

Jag har på sista tiden gått upp en hel del i vikt (fast jag var ju inte smal direkt innan heller)

samtidigt som kortisonet gjort mej lite rund i ansiktet.

Man får också så vackert röda kinder av alla behandlingar. Ni skulle

bara se när jag blir lika röd i hela ansiktet. Det kommer att ta ett tag innan det försvinner.

Dags att  träna för att förlora de kilon som jag gått upp. Läkaren sa att det var OK att börja

ta i lite mera. Blodvärdena är nästan normala. Men det kommer inte att gå fort utan blir

små steg i taget.

Var på försäkringskassan häromdagen och träffade handläggaren Lena för att få

information om hur man kan gå tillbaka till det vanliga livet med arbete. Bättre och

tydligare information har jag inte fått på länge. Man kände sig lättad efter besöket.

Att det fanns någon som faktiskt försökte hitta en bra väg tillbaka med först

arbetsträning, sedan försöka gå i tjänst lite i taget.

Tack Försäkringskassan!!

Dags att göra mej iordning för dagens strålningsomgång.

Ha det!!