En liten bit på väg

Jag arbetar hårt med att lata mig. - Oscar Wilde

Tillbaka på jobbet. Jag kan inte påstå att jag sliter ihjäl mej.

Har ännu inte fullt i almanackan vilket är lika frustrerande som att ha för mycket.

Ska snart tilllbaka till USÖ och ny aprover, hjärtkontroll och Onkologmottagningen

 för att tala med läkaren. Hoppas att mina blod- och levervärden gått upp.

Känner mej piggare och starkare.

Håret har nu blivit flera centimeter krull i svart, vitt å smutsbrunt. 

Bara för det har jag lagt på en röd kant runt hela huvudet!

Grant eller hur :-)

Ögonfransarna har växt ut ordentligt så det är roligt att måla dem igen.

 Likaså har jag fått hyfsade ögonbryn.

Däremot så behöver jag inte ta bort generande hårväxt i vänster armhåla- 

där växer inget å inte heller svettas jag där. Lustigt!

Tröttheten har minskat en jag blir fortfarande väldigt varm. 

Sover helst när det är 16 grader varmt i rummet. Får nog köpa aircondition!!

Jobbar på med träning. Fick göra ett uppehåll då min stortånagel lossnade

från "underlaget" och jag fick en infektion men det är nu bra. Har lyckats

gå ner 6 av de 8 kilo jag gick upp under behandlingen. De sista 2 är lite tuffare!!

Så jag mår på det stora hela lika bra som innan om inte bättre :-)

Ha det

Återkommer när jag varit på läkarbesöket.

Eva

Hej hå, hej hå....

Små steg i taget

Idag kom nyheten - man har hittat ett antal genetiska förändringar som ger cancer.
Så om 2 år kommer man att kunna testa sig för att se om man är i riskzonen
 för någon sorts cancer utav dem man kartlagt. Det är ett stort steg framåt men
vad ger det? Om jag vet att jag är i riskzonen för cancer- hur mycket ska jag
oroa mej? Ska jag bara gå å vänta på att det drabbar mej?
Hur ofta skall man ta prover? Om jag nu inte har någon nerärvd gen?
Jag har ingen i släkten som haft bröstcancer så vem har jag ärvt det från?
Känner man sej falskt säker om testet säger NEJ!

Är inte riktigt säker på hur jag känner om den nyheten ännu. Men förmodligen
så kommer det att innebära så småningom att man kommer på hur man botar
cancer. Det ser jag framemot.

Igår var jag hos grabben med ultraljudet på USÖ för att kontrollera
hjärtat. Själva undersökningen tar mellan 40 min till 1h. Tålmodig man!
Därefter var det dags att ta lite blodprover på Kemlabbet. Damen ifråga var
en huggare! DVS hon tog i för kung och fosterland. Jag ryckte till rejält.

Idag åkte jag till Onkologmottagningen och träffade överläkaren.
Dags att få besked om hur jag mår enligt proverna.

Hjärtat var OK- man kan säga att behandlingarna och strålningen i alla
fall inte givet några akuta skador. Just nu är jag jättefrisk i den muskeln!!
Inte alla som vet hur deras hjärta mår. Mitt hjärta är mätt från alla
håll å kanter. Hur musklerna arbetar, hur stora kamrarna är, hur blodet
rör sig, mm! Inga förträngningar eller döda muskelbitar!

Vita blodkroppar - lite lägre än normalt
Röda blodkroppar - lite lägre än normalt (inte undra på att jag blir trött
i benens muskler när jag försöker jogga lite fortare)
Levervärden - jag kollade inte vilka det var men något var förhöjt men
inget läkaren tyckte var oroande.
Blodtryck -lite högt men togs inte riktigt korrekt så det var heller inget
att höja på ögonbrynet för.

Ovanstående kan man koppla till cellgiftsbehandlingen och ännu
är jag inte tillbaka till nivån innan behandlingarna började.

Så inget att oroa sig för utan helt normalt.

Så full fart framåt. Fortsätta äta bra, motionera (gärna gå ner i vikt)
och njuta av livet. Jag känner mej bra å stark. Nu har jag fått
bekräftelse på att jag är i hyfsad form också!

Ska tillbaka i juni. Skönt att de håller sådan koll på mej.
En del av kontrollerna görs för att jag är med i testet kring
HER2.

Nu ska jag ha lite påskledigt. Alla barnen kommer hem. Ska bli roligt.

Jag idag!

Glad Påsk och sköt om Er!

Eva

PS

Stora kramar till er alla som hör av er direkt eller lämnar kommentarer !
 Känns skönt!
Tack

DS

Kropp och själ

Arbete /uppgift

Nu har jag arbetat i snart en vecka på heltid. Har faktiskt svårt att få tiden att gå.
Roligt att träffa arbetskamraterna igen. En del visar att de faktiskt är glada att man är tillbaka.
Det är dock lite svårt att komma tillbaka till jobbet när man  inte ha något "ordentligt" arbete.
Man är lite vid sidan av. Inga arbetskamrater, ingen chef bara jag själv.
Jag har givet ett arbete men det fyller ännu inte hela dagarna. Det kommer det att
göra för det är ingen liten uppgift jag fått men det är inget arbete för någon befattning.
Ska i alla fall bli både roligt å tufft att ro det i hamn.

Fysik/psyke

Orken fungerar bra. Blir väldigt trött en stund på kvällen när jag kommit hem.
Den där orkeslösa tröttheten, inte mycket att göra något åt. Som tur är har den inte
kommit på jobbet ännu. Däremot kommer de sk "flushningarna" när de vill.
Vore skönt om de slutade med. Tror jag skulle kunna värma upp en medelstor villa
med det värmeutsläppet! Jag kan känna när jag sitter tex i bilen och ett värmeutsläpp
från huvudet ( det kommer egentligen bara från hals och huvud på mej) kommer,
 hur den värmen jag släpper ut strålar tillbaka från jackkragen och det känns nästan
som om man hade ett element i kragen som var för högt ställt! Inte skönt!

Jag försöker gå varje dag i en timma. Behöver få igång fysiken. Bli starkare.
Igår på TV sa man att strålning av brösten ger hjärtinfarkt om ett antal år.
Det var ingen nyhet för mej. Man informerade noga på USÖ innan behandlingen.
Ju mer man vet ju mer klarar man. Bra kondition, inget röka (har ju slutat för snart 2 år sedan)
och en bra kost så har man minskat risken för hjärtinfarkt.

Inget jag bekymrar mej över. Jag sover bra på natten å huvudets vägnar däremot
har jag hemskt ont i höfterna.
Så idag gick jag till naprapaten. Jag har varit hos honom förut så jag vet vad han kan.
 När jag gick därifrån var det med lätta steg.
Jag nästan flög fram. Har fått några tips på hur jag skall göra med mina muskler till vi
ska ses nästa vecka. Räknar med att få sova en hel natt utan att vakna av att jag
har ont!

Kontroll/okontroll

Skall på kontroll av hjärta och blodvärden nästa vecka. Hjärtkontrollen
är den vanliga ultraljudet. Tar en timma. Blodvärdena som skall tas är de samma
som det varit under cellgiftsbehandlingen. Sedan träffar jag läkaren.
Räknar med att han skall vara nöjd för jag känner mej nöjd!
Återkommer med kommentarer från de besöken.

Man kan ändå inte göra kontroller som lovar att man lever i "evighet", att inget
farligt skall hända. Nej, det är bara att slänga sig ut i världen och åka vidare.
Funderade just på vad är motsatsord till kontroll? Jag tänker ialla fall
köra båda stilarna! Varför inte lite okontrollerad kontroll! Det är jag det.
Gillar inte när saker bara går enligt plan, följer spåret. Måste
finnas överaskningar efter vägen!

Tillväxt/krympning

Håret har nu växt ut ytterligare. Ingen kan längre gissa när man ser mej att jag
är en cancerpatient! Bara någon som har ovanligt kort hår!
Hår färgen är ny- svart/vit/grå! Så mörk som jag är nu har jag aldrig varit
å andra sidan har jag heller aldrig haft så vita hårstrå. Skall bli spännande när det
blivit lite längre!

Väntar även på att få något som liknar naglar. De nuvarande går av eller viker sig
vid minsta motstånd.
Man kan ana att naglarna börjar bli starkare. Från nagelbandet och halvvägs upp
är naglarna inte längre lika deformerade.

Krympningen av min kropp går dock långsamt. Har en del kilo kvar att
gå ner tills jag är i samma vikt som när allt började. Trägen vinner!!

Krympt har ialla fall "brännskadorna" gjort. All den smutsbruna huden har försvunnit
och ny nästan skär har kommit fram. Den är dock lite mörkare än den andra halvan
av kroppen. Bara lite ,jag kan se det om jag tittar noga.

å nu då...

Livet fortsätter som vanligt. Just nu inga stora omvälvade saker på gång.
Har fått min skidåkning. Var några dagar i Idre. Rent underbart men vilken träningsvärk!
Inväntar ivrigt sommarens resa. Denna gången skall jag väl inte behöva opereras
nästan direkt efter jag kommit hem. Så var det förra året men nu är det ett nytt år.

Ikväll skall jag vara kvar på jobbet, ta en bit mat å en öl. Ser framemot det.

Ha det

Eva

Till Minne

Eftertanke

Jag skrev i början av denna resa att jag inte var ensam om att få cancer.
 Min arbetskamrat som fick leukemi samtidigt som jag  fick bröstcancer har
avlidit. Tyvärr kunde han inte botas. Tänker på hans familj och
hans arbetskamrater, särskilt de närmaste kollegorna uppe i norr, som nu saknar honom.

Det är ju inte så det skall vara. Man ska ju hinna gå i pension å njuta av den innan
man ska dö. Tyvärr är inte livet så.

Vi har på jobbet de senaste åren mist flera kollegor i cancer.  Ännu
fler har fått diagnosen men blivit bra eller har en bra prognos.
Jag har mist min bästa vän i cancer.
Skitsjukdom!!

Andra sjukdomar knackar på. Hjärtinfarkter, förträngda kärl och högt blodtryck.
Så är det att bli äldre. Dessa sjukdomar blir vanligare ju äldre vi blir.
Men vi behöver inte dö i dem längre. Överlevnadsprognosen är god.

Det finns inte något som jag kan säga som tröstar dem som mist en älskad anhörig,
omtyckt kollega eller vän. Jag kan bara önska att de känner att det finns andra som bryr sig
och finns där om de behöver.

Det går inte att vara orolig för att drabbas. Ingen går ju och är orolig för att
skadas i en bilolycka utan tar i bilen till jobbet varje dag.

Njut istället av något varje dag och se  med förväntan på vad som ska hända
kommande dagar.

Så idag njuter jag av solen men tänker med värme på dem som saknas, på dem som sörjer
på de som är sjuka och önskar dem tröst.
Jag saknar mina kollegor.
Jag saknar min bästa vän.


Eva

En ny dag var dag, en ny vardag!

Så har jag då arbetat en hel vecka. VIsserligen bara halvtid. Jag börjar 11.30 och går hem 16.00.
Där emellan lite lunch. Det är roligt att vara tillbaka. Träffa arbetskamraterna,
ha lite mer i huvudet än bara "en själv".
Blommorna på mitt rum har dött så jag får köpa nya. Synd för de hade varit med mej
sedan 1994! Det syns lite nya ansikten i korridorerna som jag inte känner igen.
Några har mamma/pappa-ledigt eller skall snart ha. Några har bytt arbetsuppgifter.
Jag har fått nya arbetsuppgifter.
Men annars har inte så mycket förändrat sig. Det är lite så det är. Vi människor ändrar inte saker
så fort. Trivs bäst med saker som de är och vi blir mer rigida ju äldre vi blir. Tur
att man anställer yngre som vågar och orkar vilja förändra.

Många människor får ny syn på livet när de varit med om något livsavgörade.
Man vågar säga vad man tycker, tycker att prylar inte längre är viktiga och tar en dag i taget.
Jag väntar fortfarande på min kris. Fast jag tror inte den kommer . Har aldrig varit
intresserad av prylar att visa upp eller hållit tyst med vad jag tyckt (vet nog att jag
kanske borde varit tyst ibland ).

Har drabbats av förkylning eller rättare sagt HOSTA!! I flera dagar har det varit som en torr
fläck i halsen som gör att jag måste hosta. Hemskt irriterande. Ingen feber men lite snuva.
Ser ut att klara detta bra så krppen är nog nästan återställd.

Vissa saker tar tid. Blir fortfarande hemskt varm flera gånger om såväl dagen som natten.
Gör det svårt att sova ordentligt då det gärna varar upp till en en timma. Tröttheten
börjar dock klinga av. Denna veckan har det bara kommit 2 gånger.
Ser gärna att det slutar helt.

Av såret på låret har det blivit ett litet ärr. Lite större än en femkrona och lika djupt som hudlagret.

Idag ser det ut så här

och när det nästan var läkt

Håret på huvudet har nu växt ut så pass att jag ser mera kortklippt ut än cancerflint!
Ögonbrynen och ögonfransar kommer så sakteliga. Fortfarande lite svårt att måla.

Här kommer nu hela kedjan av utseende igen

Innan det hela började

Klippte det kortare för att slippa tappa långa hårtestar

Klippte av allt då jag efter 2:a cellgiftsbehandlongen började tappa håret i rejäla omgångar

7:e oktober såg det ut så här

Till jul tappade jag även ögonbryn och ögonfransar.

I januari började håret växa och fjun dök upp



Så här ser det ut idag.Har blivit svart, vit å grå!

Med den ljusa peruken

Med den röda peruken

Dagens utseende!!

Detta är min resa hitills. Återkommer när håret växt lite till.

Ha det

Eva



Mot nya mål!

Detta är första dagen på resten av mitt liv

I tisdags var sista strålningen. Lite komiskt blev det väl strålningsapparaten inte fungerade som den skulle. Efter att ha legat på britsen i kanske 10 min kom de in och berättade att de inte börjat ännu då utrustningen liksom fastnat. Strax därpå kom en tekniker, löste uppgiften och en kvart senare var allt klart.

Ett stort tack till Er alla på Strålningsenheten! Jag har blivit väl omhändertagen.

Så nu är jag färdigstrålad. Skönt, alla 20 gångerna är klara. Kanske lite fler gånger än normalt men det berodde på att tumören (innan den opererades bort) var för stor för att bara få en ”normaldos”. Allt för att det inte skall finnas någon elak cancercell kvar. Jag har fått en rejäl inflammation så nedre delen av bröstet är mycket ömt och rött. Enda minnet annars som återstår är de små blå tatueringar som finns för att ställa in strålningsutrustningen. De går inte bort. Längst ned i vänstra hörnet syns en sådan "tatuering".

 Jo, det gör lite ont.

Håret har nu börjat komma. Undrar fortfarande vad det skall bli för färg. Just nu lutar det åt svart/vitt/grått. Inte i färgvisa klumpar utan mera ett hårstrå svart, ett grått och ett vitt osv.

Man kan ana en mycket kort frisyr dock av obestämd färg!!

Snart börjar jag arbeta halvtid. Visst blir jag fruktansvärt trött/orkeslös rätt var det är och jag blir röd och väldigt varm. Det kommer att gå över så småningom.

Jag försöker träna för att komma iform och nästa steg blir att gå ner de kilon jag har gått upp och gärna lite till. Jag var ju inte smal direkt innan.

När jag började denna resan i höstas såg jag slutet och jag har hela tiden räknat ner.

Visst var det så att några dagar efter den första cellgiftsbehandlingen, när värken kom i full kraft (som influensa och växtvärk samtidigt) var jag inte så stor och tyckte att så här vill jag då rakt inte ha det hela tiden. Så blev det inte heller. Den värsta värken släppte efter ett par dagar och en vecka senare var den mera ett minne blott. Alla andra saker som hänt har jag sett som temporära bakslag. Sådana är det meningen att man skall övervinna.

Jag tycker normalt inte om när saker går i samma hjulspår och vill gärna att det händer lite oväntade saker då och då. Dock vill man ha tryggheten ibland att saker går som på räls. Då vet man vad som väntar. Jag tror att min önskan att allt ínte ska gå som på räls är det som gjort att jag inte oroar mej för mycket och att de små sakerna i vardagen är de samma som gör att man ändå har en trygghet. Det viktigaste är dock att veta att familjen finns där när man behöver dem, att vännerna har en ”hand ledig” om det skulle behövas. 

Jag kommer inte att uppdatera bloggen särskilt ofta i fortsättningen och om allt går som det ska så blir det allt mer sällan!

Tack för alla trevliga kommentarer, såväl här på bloggen som muntligen när jag  har träffat er,  från er som följt min blogg. Det värmer!

Ha det!

Eva

PS

Jo, en skidresa har planerats in!!

Den årliga resan blev bara senarelagd.

DS

Sjumila kliv

Always remember that you are absolutely unique. Just like everyone else.
Margaret Mead

Tiden går, sakta men säkert närmar sig slutet på behandlingen.

Idag har jag bara 7 gånger kvar.  De biverkningar de talat om tycks ha kommit nu.
Jag låg hela dagen igår och bara gäspade så tårarna rann.
Att man kan vara så trött. Somnade i soffan. Fast det är inte så att man vill sova¨
man är bara så fruktansvärt orkeslös.
Samtidigt så känns bröstet liute ömt hela tiden. Måste smörjas med mjukgörande
kräm flera gånger om dagen och med kortison på kvällen.
Börjar få lite rodnad i huden.

Men håret det växer. Nu när man lappar sig på huvudet är det inte längre
stickigt utan mera luddigt och mjukt. Håret verkar vara såväl ljust som mörkt.
Vem vet jag kommer kanske att se ut som en tvättbjörn!

 Ögonbryn och ögonfransar är fortfarande
mycket korta. De tar längre tid på sig att växa ut.


Naglarna är inte vackra. Det som är ytterst går gärna sönder och det är ömt.
De är alldeles för mjuka men till sommaren kanske de är bättre"

Inte så vackert kanske!

Så det går sakta framåt. Väntar på ny läkartid. Då ska vi diskutera hur å när jag kan börja arbeta.

Ska bli skönt.

Fast just nu finns det viktigare saker. Min mor opererar idag, äntligen, sin höft.

Hoppas det blir bra så hon slipper värken och blir lite rörligare!

Framåt mamma!!

Ha det

Eva